Ner till katikati

På Torsdagen körde vi ner från nordre nordön och lämnade Tane Mahuta bakom oss. Vi körde till nordöns Klondike, den lilla hålan Thames.

Timingen i vår körning var kanske inte den bästa då vi passerade Auckland i värsta rusningen. Men vad gör det när man har semester… tänkte vi. Inte heller gjorde det faktum att det var dags att mata Vilja oss modfälda. Det var bara att med på bästa möjliga akrobatiska vis försöka få tutten till Viljas mun, å det gick fint även om det såg lite roligt ut. Simon var dock mäkta imponerad av mor & dotters samarbetsVilja. Att det nu började ösregna samtidigt som solen så sakteliga började gömma sig bakom horisonten var inte heller något som berörde oss semesterfirare.

Men så var det det här med att vara ”off the grid”… dvs internetlösa. Vi hade sedan ngn dag funderat på att skaffa ett abonnemang för att just kunna hålla kontakten med vänner samt kunna kolla väder, så varför inte ordna detta nu.
Ja, Bengt V… vi vet att du skakar menande på huvudet nu, men tänk dig själv att inte kunna lyssna på varken nyheter/väder eller ha tillgång till bil, då får du en känsla för hur ”off the grid” känns för oss 70/80-talister.

Vi svängde in på närmaste ”pit stop”, som faktiskt hade det mesta i både mat & bilväg.
Katrina och Vilja trotsade regnet för blöjbyte medan Simon ringde mobiloperatören. Allt gick smidigt & 15 minuter senare var vi både en använd blöja fattigare samt ett internetabonnemang rikare, Yes!!

Nu visade det sig att riktigt sp enkelt skulle det inte bli, ty då Simon vred om nyckeln för att starta vår campervan hände absolut ingenting. Anledningen var att vi glömt ljuset på (i NZ måste man manuellt slå på sin belysning), så nu stod vi i ösregnet med ett dött batteri. Nu var det ju så att inget innan denna incident berört oss så varför låta detta få oss ur balans?!
Om man hade fått välja plats, hade detta varot just platsen man velat vara på för ett dött batteri. Simon som den karlakarl han faltiskt är gick därför lugnt över till den närliggande bensinstationen. Blev uppmanad att köpa startkablar men i köpet ingick starthjälp med en av de anställdas bilar.
När väl batteriet var lokaliserat, vilket visade sig vara svårare än väntat… eller nja snarare konststycket att få upp sätena i bilen, (motor och batteri sitter nämligen under passagerarsätet) som var det svåra, särskilt då Viljas barnstol var mer eller mindre fast installerad i billen. Men men… efter 30 minuter var bilen startad av mamma & Vilja, detta då det krävdes att någon höll startkablarna på plats. Så vidare emot Coromandel bar det.

En natt i nordöns klondike, staden Thames för att sedan åtnjuta en underbar förmiddag vid en av Coromandels alla underbara stränder.

En snabb visit till ”hot water beach” visade att vi hade missat tidvattnet.
Stranden har fått sitt namn då man två timmar i anslutning till tidvatten kan gräva en pool på stranden och då åtnjuta varmt grundvatten.
En naturlig jacuzzi så att säga.

Så grannstranden fick det bli istället.
Den var mindre känd och tom vackrare så vi passade på att lapa lite sol och ta en god lunch.

Tane Mahuta

Vi kom så äntligen iväg från Happy Campers, vid 16:15.
Vi skulle bara ta oss igenom Auckland igen för att sedan styra vår camper norrut. Slutdestinationen var Bay of Islands (BOI) som är lite av Nya Zeelands motsvarighet till Stockholms skärgård. Med sina ca 150 öar i det näst intill tropiska klimatet är BOI en attraktiv semesterort. Simon körde campern som om Sverige fortfarande hade haft vänstertrafik… Ja om man bortser ifrån enstaka försök att växla med förardörren, att indikera med vindrutetorkarna och att avlägsna regn från vindrutan med blinkersen.
Allt detta medans Katrina ojjade sig över att hon tyckte det kändes omöjligt att tänka sig själv bakom ratten då allt bakvänt och ovant.
Efter ca 5 timmar var vi äntligen framme, detta efter att precis ha hunnit med den sista färjan över till Russel.
Första natten i vårt nya lilla rullande hem blev riktigt skön. Efter att under hela Auckland vistelsen ha sovit allt annat än bra vaknade Vilja endast ett fåtal gånger och då morgonen grydde var det riktigt skönt att vakna upp till ljudet ”BoabBoabBoabBoab”…strålande solsken gjorde inte saken sämre.
Då det inte fanns några lediga platser på ngn av båtturerna, fick vi tipset att åka ut till en strand som visst skulle vara ganska fin. Sagt & gjort, vi åkte iväg och ojojoj. Stranden låg gömd bakom en kulle och vattnet var precis sådär turkost man ser på bilder, vilken start på vår campingresa!!

Nästa plats att besöka var Tane Mahuta, vilket är Nya Zeelands äldsta och största kaori träd. Tane Mahuta är Maorifolkets trädgud & visst va den mäktig med sina 13 meter i omkrets och 1200-2000 årsringar!! Vilja var som trollbunden av små löv vid Tane Mahutas fötter, allt medan Simon försökte få till det perfekta kortet. Simon försökte förgäves få Vilja & mamma att le samtidigt…men Vilja ville bara peka på smålöven.

Efter att vi lämnat Tane Mahuta så vägrade skuggan av hans väsen att lämna oss. Han blev ämnet till en mängd skämt varav ”Hakuna matata” var de lindrigaste.

Då vi befann oss på norra öns västra sida tillbringade vi några timmar mitt på dagen vid en stor öde strand och UV-tältet va nu åter uppfällt & gav skön svalka från solen. Att vi sedan lyckades fälla ihop det igen gjorde oss mäkta imponerade av oss själva.

Ps. info för Bengt V:
Dagens lunch blev spagetti & köttfärssås.

Ett rullande hem

Tisdag 3/10 – 2015
Äntligen var det dags att hämta vårt hem för de kommande 24-dagarna.

På morgonen åker Shane och Simon till depån i Auckland. Smidigt går allt och vi är strax en campervan rikare.
Vi rör oss snart emot Marlenes hus för att packa in mat och dryck.

Vid huset pusslar vi som tokar för att få allt på plats och innan avfärd så ska vi sätta barnstolen på plats…
Hur stänger man av airbagen?
Manualläsning ger ingen klarhet i frågan. Så med Internet till hjälp listar vi ut att airbagen inte går att stänga av på bilen. Problemet är att mittensätet endast har ett 2-punktsbälte.

Vi ringer depån som informerar oss om att dom har lösningen. Vi tar oss dit i snigelfart och lillan i Katrinas knä.
Det visar sig snart att depåns lösning är att sätta fast barnstolen med endast 2-punktsbältet. Vi insisterar på att det skall vara riktigt gjort varpå man hämtar en jättebarnstol. Denna ställer till problem då den hamnar ivägen för växelspaken.

Ägaren tar med simon upp på vinden och visar sitt barnstolsförråd.
11 halv-slaktade barnstolar alla saknar någon del, remmar eller dylikt. Vi inser snart att detta kommer bli en macgyver.

Ägarn blrjar bli otålig och sänder iväg oss med en medarbetare till en lokal baby-butik. Men här har man inte heller en lösning på problemet.

Tillbaka på depån har den lokala teknikern återvänt från ett ärende och börjar titta på en lösning.
Han återvänder snart med remmar från två barnstolar som han slaktat.
Dessa har han snart bundit ihop och försöker fästa i ankaret som finns bakom mittsätet. Ankaret är tyvärr endast stort nog för en krok.

Man ser en lampa tändas och han skyndar iväg och hämtar en vaktmästarring en sån där man fäster alla sina nycklar på.
Simon skakar på huvudet och säger ännu en gång nej, här skall det göras riktig.

Ytterligare fusklösningar erbjuds den ena värre än den andra alla med samma bistra gensvar. Snart kapitulerar teknikern och inser att han måste lösa detta på riktigt. Något som av de nu 13 slaktade barnstolarna att döma var en specialitet.

Snart finner han ett ankare som han fäster i karossen bakom sättet. Simon godkänner och han tar en lättnadens suck.

Man tänker när man reser till ett västerländskt land att säkerhet är en av topprioriteterna men så är inte fallet. Sedan kanske det var naivt att tro att landet som uppfunnit merparten av alla extremsporter, skydiving och bungyjump är bara några välkända exempel.

Campervan och redo för avfärd

Helgen bjöd på vin och ölprovning på den underbara ön Waiheke utanför Aucklands kust. Ön är full smockad med vingårdar och fina beachfront properties.

I solsken åtnjöt vi goda viner och om möjligt ännu bättre sällskap i Shane och Clare. Vilja njöt i den medhavda UV-Paviljongen som vid uppfällning skapade en hel del stora ögon… hur kunde något så stort fällas ihop till något så litet? Än mer imponerade blev våra åskådare när vi sedan fick ner tältet i påsen igen. Men mest imponerade blev vi nog själva och har sedan dess varit lite rädda för att packa upp tältet av rädsla att inte få ner det i påsen igen.

På helgen bjöd vi även på ”Swedish Meatballs and lingonberry creamsauce”. Ja vi försökte iaf, köttbullarna var inga problem men 
var hittar man sina lingonberries?
Det slutade med att vi gjorde vår gräddsås med engelsmännens älskade tranbär och tro det eller ej det blev en succé. 

Måndag 3/9 – 2015

Efter en omfaffande Facebookkampanj emot företaget NZ Motorhomes kom på måndagen ett argt samtal från företagets ägare. Han informerade oss om att hyran inte alls låg hos honom men att dom var villiga att ge oss en rabatt på 500 NZD på hyra av ett nytt fordon (motsvarande 3000SEK). Men då ville han att vi tog ner vår post på deras facebook vägg.

Slutligen fick vi bokat en bil som var större och dyrare än vår initiala hyra men troligen till det bättre då den första absolut var i minsta laget.

Bilen skulle vara redo för upphämtning på Tisdagen. Så vad bättre att göra än att inhandla råvaror.
Pak’n’Save blev det naturliga valet. Butiken där man sparar 20-25% genom att packa sina egna varor. I NZ får man nämligen sina varor packade åt sig av kassörskan. Kylvaror i en påse osv.
Som arbetsvilliga och snåla svenskar så tyckte vi oss kunna anstränga oss lite extra.

image

En förlängd Aucklandvistelse

Fredag 6/3 – 2015

På fredagen besökte vi Auckland marina för att titta på Volvo Ocean race båtarna och åt en god lunch i stan på en lite gömd tapas restaurang.

På kvällen njöt vi av ostbricka och såg en film. The story of everything en biografi över Stephen Hawkings liv. Vi förundrades över hur tålmodig hans fru var med honom.
Detta tills vi senare fick reda på att biografin som filmen baserats på var skriven av just henne. Samt att hon vid ett tillfälle även försökt förgifta honom.
Så lite väl vinklad var den allt.

Men en helt klart sevärd film.

Lördag 7/3 – 2015

Vi väcktes med glada nyheter. Anthony på ”Sweet As Campers” ringde och informerade om att vi kunde hämta campervanen i förtid. Något som lät riktigt bra då det lät oss komma igång lite tidigare. Simon och Shane åkte iväg för att hämta vanen. Men på plats framgick det snabbt att man hade strulat till vår order. Vi hade fått en ”2-seater” trots att vi i vår bokning tydligt informerat om att vi behövde en ”3-seater”. I Nya Zeeland så har man samma regler som men hade i Sverige för 15 år sedan. Dvs. att alla som har bälte på sin plats måste använda det. (Något som tillämpats friskt i den Burgianska familjen när man fyllt bilen med hela hockey- och fotbollslag när det kommit till bortamatcher).

Anthony försökte därför pracka på oss bilen trots sitt snedsteg. Något vi blankt sa nej till. Sedan försökte han erbjuda att binda fast barnstolen.
Då felet låg hos honom informerade Simon honom om att han fick lösa det. Antingen genom att ta fram en annan bil eller att betala mellanskillnaden för att hyra ett annat fordon.
Han informerade oss då att vår hyra var med vår agent NZ Motorhomes och att han endast tänkte betala tillbaka vår initiala hyra.

Vi fick helt enkelt lämna depån tomhänta. Vi var i kontakt med NZ motorhomes som inte heller dom var intresserade av att ge oss någon kompensation utan erbjöd oss 2 fordon som båda var ungefär dubbelt så dyra som vår initiala hyra.
Upprörda beslutade vi oss för att använda dagen till något bättre än att bara ringa runt till Nya Zeelands alla uthyrare. Detta då alla vi var i kontakt med ändå var full bokade.

Det fick bli en picknick i lokala parken med rester ifrån festmåltiden vi haft på Torsdagen och några godbitar ifrån den lokala franska delin.
Bortsett ifrån en skräckinjagande svart svan som terroriserade alla parkgäster var det en jättemysig upplevelse.

Kvällen spenderades med Marlene, vi bjöd på ceasarsallad med hemmmagjord dressing. Om ni någongång försöker er på att göra en ceasardressing i ett engelsktalande land så finns inget som heter sardeller.
Utan deras motsvarighet heter anchovis (helsnurrigt eller hur).

Auckland med goda vänner

Torsdag 3/5 – 2015

Vi försökte sova ut och samla våra krafter men som en följd av Viljas förkylning blev sömnen ryckig.
För att inte väcka hela hushållet smet Simon ut och tog en promenad med lillan. När lillan somnat efter en timme smög sig Simon emot huset igen men osäker på larmanordningen och osugen på att väcka hela hushållet fick han lägga sig och sova med Vilja ute på altanen. Kallt kan tänkas men i Nya Zeeland är nu tidig höst och på verandan var det ganska behagligt, 18-grader och vindstilla.

Vilja blev snart lugn men pappa som inte kunde röra sig utan att hon vaknade till fick bara snällt ligga still. Tänk er när man somnar i någon form av halvliggande ställning i en kontorsstol eller liknande. Man kan somna och sova i korta intervaller men vaknar snart igen av att det värker någonstans eller att någon kroppsdel somnar.

Precis så var det men viktigast av allt så sov lillan förhållandevis bra.

På dagen när Simon tog sitt sovskift satt Katrina och Shane på verandan och pratade när barnvagnen började knarra och knäppa som någon tidig ångmaskin. Plötsligt säger det PANG!
En av slangarna i vagnen hade efter tryck- och temperaturförändringar beslutat sig för att ge up. Detta på ett minst sagt spektakulärt sätt. Detta var ingen pyspunka utan en regelrätt explosion.

Av det som går att uttyda är det en 12,5″ slang. För er som varit med i gemet så vet ni att det med barn är lite som segelbåtar och sporten golf. Här spars inga kostnader och det vet säljarna.

Efter lite surfande så inser vi också att våra farhågor är besannade 40$ eller 220kr för en slang. Nä på en vagn vi betalt 350kr för blir det inga slangar för 40$. Så dagens uppdrag är spikat hitta en billig slang till barnvagnen.
På lokala köpcentret har dom en K-mart, K-mart är motsvarigheten till det svenska ÖB. Ett brett sortiment utan någon riktig röd tråd. På cykel avdelningen snubblar vi över en 12″ slang. Vagnen är Räddad!!

På kvällen när Clare och Marlene (som ägde huset) kom hem så bjöds vi på en buffet av Nya Zeeländska specialiteter.

Rökta musslor, ceviche på lokalfiskad snapper, lammstek, ugnsgrillad
sötpotatis och mycket mer.

Vilja njöt av alla presenter hon överösts med. Solhatt, bilderbok och en rosa kanin som döpts till Happy och som konstigt nog talar med en bred Texas-accent. Happy har redan hjälpt Vilja komma till ro mer en en gång när han talat om sina ”Purty ears” och hur han gillar sitt kött charcoaled (Texas well-done).

Efter en härlig afton med god mat i ännu bättre sällskap. Så var det ännu en gång dags att lägga lillan.

Efter några svåra nätter som mer känts som sju svåra år. Var det ännu en gång dags att få lillan i säng. Oroliga över den ihärdiga febern 39+ i tre dygn så beslöt vi oss för att boosta lillan lite.
Näsdroppar för nästäppan, sockerlösning för slemmet i halsen, bonjella (engelsk bedövande gel) för värken av de kommande tänderna och febernedsättande för febern.

Lillan var medtagen det märktes, hon var gnälligare än vanligt men trots allt vid god vigör. En annan hade varit bra mycket tröttare i hennes sits för att inte tala om hur sur mab hade varit.

En Flygresa svår att glömma

Så var det dags att flyga till Kiwiland.
Vi knölade ner våra nytvättade, strukna och inplastade kläder…inte utan blandade känslor.

Efter ca en timmes taxiresa var vi framme på Bangkoks flygplats.
Som vanligt fick Vilja en publik när jag bytte hennes blöja. Utan överdrift är Thailand det barnvänligaste landet jag varit i hittills.

När vi väl checkat in allt bagage var det dags för säkerhetskontroll & köerna av resenärer fyllde hela rummet. Men i Thailand är det återigen fantastiskt att resa med barn, så fort vakterna får syn på oss, vinkar de oss till sidan och visar oss in till VIP-rummet för säkerhetskontroller. I VIP-kontrollen är det svalt och serviceluckorna är fler än det finns resande som köar.
Väl igenom både bagagekontroll samt passkontroll, köper vi på oss lite godis och en hel del vätska inför flygresan, här ska det minsann drickas för att inte bli uttorkade…det var iaf. vår tanke. 🙂
Döm av vår förvåning när vi precis vid ingången till gaten återigen blir visiterade och informerade om att vi inte får ta med vätska ombord på planet!!
Här skulle det minsann inte slängas ngn vätska!! Katrina började med att på bara några sekunder få i sig en flaska vatten (0,5 l) för att sedan fortsätta med en flaska med elektrolyter (05, l). Simon tar bestämt tag om en cola och börjar dricka för glatta livet. Men det här med kolsyra gör det hela lite mer besvärligt, han förser sig därför med en vatten flaska och fortsätter dricka i sin strävan att inte lämna ngn dryck till papperskorgen. Efter ca 4 min får vi dock se oss besegrade och lämna ifrån oss de resterade 3 flaskorna, detta för att inte riskera en kaskadspya i fel knä.

Vi inser snart att det kostar att köpa billigt. Jetstar är om möjligt värre än Ryan Air. Man blir bestulen på sitt vatten och trots en tio timmar lång resa så bjuds man varken på vatten eller mat. Till slut får vi kapitulera inför vår snåla sida och beställa in både vatten varsin toast.
Vilja som är kraftigt förkyld och rosslig i halsen är orolig men tyst hela resan vilket resulterar i att vi utan sömn landar i Melbourne.

Tanken innan resan var att vi skulle sova under resan varför vi hållit Vilja vaken. Väl i Melbourne letade vi fort up någonstans att äta. Hungry Jacks (Burger King i Australien) snubblade vi hålögda in och beställde varsit whopper mål som vi andades in i hög fart. Sedan letade vi febrilt efter någonstans att sova. Ni som flugit endel vet att flygplatser sällan bjuder på sådan lyx. Men Melbourne var undantaget som bekräftade regeln. Här hade man ett område med stora soffor avgränsade av saccosäckar.
Sömnen var räddad!

Lite sömn gjorde susen och vi fick även i lillan lite vätska, febernedsättande och näsdroppar vilket fick henne att bli lite mer alert.

Snart var det dags för vårt flyg till Auckland ett fyratimmars flyg så det värsta var trots allt över.
Ombord på planet hamnade vi bredvid en äldre dam från Tasmanien.
Hon var riktigt mysig och hade ett leende på läpparna hela resan.
Resan blev ganska lugn även om Vilja vid landningen verkade ha känningar av trycket. Då vi gjorde en ganska långdragen nedstigning så insåg vi snart att mjölken inte skulle räcka till.
Så fick Katrina amma i perioder och vi turades om att underhålla Vilja emellan ammningarna.
Snart skedde det som inte fick hända, Vilja kaskadspyr över hela Simon och sig själv.
Som eftertänksamma föräldrar hade vi självklart ett flertal extra ombyten till Vilja men till oss föräldrar var det dock mer sparsmakat av den varan så det fick bli klädtvätt på toaletten.
Med en våt filmjölksdoftande T-shirt sätter sig Simon lagom till att sätesbältes skylten tänds inför landning. Varpå nästa kaskadspya sker denna gång i Katrinas knä. Vi börjar båda att skratta och är trots allt vid gott mod. Tanten i sätet bredvid tittar lidande men igenkännande på oss.

Snart har vi landat och vi letar oss snabbt till en handikappstoalet för att duscha av Vilja och få rengjort Katrina innan vi skulle besöka säkerhetskontrollen.

Vi lyckas med konststycket att komma igenom säkerhetskontrollen trots att ha tickat för att vi hade med oss frön,mat osv.
Otroligt nog kom vi igenom med våra torkade nypon som vi till tulltjäntemannen var för att få i lillan C-vitamin.

Utanför väntade Shane och Clare ett kärt återseende. Tetris med packning och snart var vi i sängen för att åtnjuta en riktig sömn.

Marknad, Lyxhotell och två sjuklingar

3/1 – 2015

Att resa med barn är som ni säkert vet väldigt annorlunda, alla dom där valen man gör dagligen blir större, viktigare och ibland helt överflödiga.
Den typiska dagen för oss ser ut som sådan att vi har ett gäng grejer vi ”måste” göra och några grejer vi skullle vilja göra.
Detta omvandlas snart till Vilja-tid, inte som i tid med vilja utan tid styrd utav Vilja.

Man inser snart att begränsa sig och att låta Vilja styra tempot.

Man inser snabbt vilka val man gör dagligen när man är ute och reser och tex. sätter sig i en taxi som saknar sätesbälten, (mer regel än undantag i Thailand) ska man då hoppa ur och försöka med nästa eller helt enkelt bara ta d? Att det som varit en självklarhet i Sverige helt plötsligt blir ett aktivt val, att ha med sig en bilbarnstol hjälper ju liksom inte om det inte finns ngt att fästa den med. Taxi eller inte Taxi är bara ett av sakerna som för oss förstagångsföräldrar känns ovana? Vi valde att promenera och ta sky-train… detta för att försöka hitta en fungerande medelväg.

Man reflekterar även på ett annorlunda sätt än man tidigare gjort. Som relativt resvana personer har vi tidigare rest till platser och gjort saker som nu känns helt främmande att göra. Men man gör även en hel del val bara för att underlätta eller avlasta..val av destination, av boende, ja allt sådant väljs utifrån att man är en familj tillskillnad från tidigare då man var två individer.

Bara hittils i Bangkok är listan lång och inkluderar sådant som att vara i större folksamlingar, vara ute och promenera i solen, äta på de där riktigt små gatuvagnarna (iaf. dagen innan det är dags att flyga), vandra runt planlöst i stan bara för att se vad man stöter på, hyra en moped eller åka mc-taxi eller tuktuk.Tunnelbana istället för Taxi/tuktuk. Man kan tycka att man får ta seden dit man kommer och det stämmer förvisso men det betyder ju inte att man dricker kranvatten när man åker till Indien. Det handlar helt enkelt om kalkylerat risktagande och val som man senare ska kunna stå för om något skulle hända.

Så underligt ändå, att ansvarskänslan och rädslan för att det skulle kunna hända något med ens lilla familj är så stark och kommer så snabbt. Men så är det väl en del av mänsklighetens överlednadsmekanismer.

Köpevatten istället för kranvatten helt enkelt ;-D

 

Som du kunde läsa i förra inlägget blir planerna lite fördröjda ibland, så en dag sent åkte vi därför till Chatumchack weekend market. Inte så mycket för att vi behövde något utan mer för att det är roligt att uppleva lite vardaglig kultur.

Vi vandrade runt i denna djungel av skjul, där gränd avlöste gränd och man hade nog lätt kunnat irra bort sig, om man inte hade haft en Simon dvs. Simon har faktiskt ett osedvanligt bra lokalsinne, vilket i Bangkok är både praktiskt och tryggt. Till skillnad från andra marknader i Bangkok så är chatumchack riktad till både turister och lokalbefolkning, vilket gör den till ett definitivt besöksmål om ni befinner er i Bangkok en helg.

Vi var inte där för att handla men som alla föräldrar så är plånboken alltid öppen när det kommer till ens barn.
”-visst är dom söta och vi behöver ju lite plagg för varmare väder”
Sedan var vi bägge överens om att klänningarna skulle inhandlas.
3 för 300 bath prutade vi det till och var nöjda och troligen skinnade som värsta ”faranger” (thaiarnas motsvarighet till mexikanernas ”gringo”).

Nöjda efter alla intryck begav vi oss för att uträtta något av vikt. Vi hade trots allt metodiskt packande glömt handdukarna hemma i Sverige.

Simon visste sedan tidigare att Siam Paragon hade en sportbutik men sedan var hans kunskaper om stället nollade.

Siam Paragon är inte likt något annat ställe vi skådat tidigare. Det är en galleria som skulle kunna jämnföras med NK i sitt upplägg med små butiker och lite exklusivare märken men sen tar likheterna slut. Gallerian är enorm och kanske mer marknadsförd åt en klientel som är den högsta en procenten av Thailands befolkning eller Sveriges för den delen.

Med Lamborghinis senaste värsting stående i något hörn precis som vilken skyltdocka som helst.

Så fick man i regel gå en bra bit innan man kom till en butik där prislapparna ens var värda en titt.

Mitt i all detta letande blev det dags att byta på Vilja men vår förhoppning om sidentoapapper gick inte i uppfyllelse. Även om papperskvaliteten var bättre än det thailändska snittet så var det långt ifrån gjort av några sidenlarver. Men det vägdes upp av riktigt skötbord och en toalett som rymde hela den lilla familjen.

På andra våningen hittade vi dock till slut vad vi letade efter. Som en liten koloni mitt i detta imperium av high-end butiker fanns en sportavdelning med massor av små butiker.
Vi hittade äntligen våra mikrofiber handdukar.

På kvällen blev det klart att Simon hade feber 38,5 grader men vid gott mod. Även Vilja hade utvecklat en rinnsnuva och var lite rosslig i bröstet.

2/3 -2015

Vi plockade rent i lägenheten och begav oss till lobbyn på vår byggnad för att få tag i en taxi.
Att ta sky-train med all vår packning var inget vi vile utsätta oss själva för.

Vakten för compounden ledde in taxi efter taxi som alla tog en titt på oss och vår packning och sedan med ett leende skakade på huvudet. Till slut när vi börjat ge upp om hopp att hitta en taxi dök det upp en som tog sig an utmaningen. Efter en hel del pusslande fick in all vår packning och oss i Taxin. Hur taxichauffören gick till väga är ett mirakel men vi tror han kan vara uppfinnaren/skaparen av Tetris.

Han skjutsade oss sedan till vårt lyxhotell Chatrium Riverside där vi hade rum på 31:a våningen.
Portern som var en liten thailändsk kille fick slita hårt då iaf en av väskorna var halva hans storlek och troligen även halva hans vikt.

Vi beslutade oss för att använda laundryservice då vi som virriga föräldrar helt missat det här med tvätt trots att det hade varit på agendan i några dagar.

Vi valde att lyxa till det lite och beställa tvättservice via hotellet. Dyrt blir det men hur dyrt kan det vara i ett land som Thailand?

Under tiden tvätten skullle bli klar gick vi och i omgångar fick oss varsin massage av en senig men ack så stark äldre kvinna.

När vi kom hem blev vi överaskade av en tvätt som var struken och pressad tom kalsonger och strumpor hade man brytt sig om att göra fina.
Men när vi såg räkningen insåg vi snabbt vårt misstag.

DSC08275

750SEK dvs 100bath plagget, långt mer än vad vi betalt för flertalet av plaggen och i sanningens namn så har varken våra trosor, kalsonger och t-shirtar hört talas om ett strykjärn tidigare. Jaja även våra ting kanske behöver lite pampering ibland.DSC08280

 

 

 

 

 

 

En lugn dag i BKK

28/2
Vi började dagen med att softa vid poolen till skillnad från planen att gå på marknad.
Alla hade till synes vänt på dygnet bortsett från Simon, som vid elva fortfarande snusade i sängen…
så det blev ändrade planer.

Vi hade tid till skräddaren vid ”efter 3”… thai-tid och snubblade in närmre kvart över fem, men inga sura miner.
Simon hade kollat upp på nätet en skräddare vid namn Nikkermanns.
Nikkermanns hade fått goda lovord och verkade ha en hel del repeat-business.
Katrina hade med sig några klänningar som hon tänkt sy upp och Simon ville sy upp en kostym till sin brors bröllop. Det var inte bara kostymmodell som skulle väljas, utan valet av tyg visade sig vara lite i mesta laget då urvalet var lite som fling-avdelningen i en amerikansk matvarubutik. Vad är skillnaden 100%-ig och 95%-ig ull?…varför får man inte bära jeans till en kritstrecksrandig kostym, och vad är egentligen tagel-lining???
Frågorna var många och svaren ännu fler, men efter två och en halv timme, en ammning samt ett blöjbyte, var både Simons och Katrinas beställningar klara. Utmattade av alla val och blodsockerfattiga bar färden till Starbucks för att åtnjuta den dyraste drycken hittills, men gott var det!

Efter en händelsefattig men ack så utmattande dag begav vi oss hem för att njuta av sängen.
Ja det var iaf tanken men Vilja hade helt andra planer. Sova nu?? Nä men det går jag inte med på…två timmar senare och ett antal försök med det förut alltid så säkra kortet ”tutten” ville Vilja fortfarande absolut inte sova. Leka, öva nypgreppet på föräldrarnas ansikte och hals, slå sig själv i pannan med tom petflaska är ju så himla mycket roligare. Jaja…du kan vara lugn, hon gjorde sig inte illa. De thailändska petflaskorna är det närmaste man kommer cellofan med skruvkork, dessutom låter de ju så härligt prassligt.

Som förälder blir det nu fråga om att kriga eller ”go with the flow”…det blev det senare, ja iaf. för Simon som stannade uppe och höll Vilja sällskap till klockan 2 på natten. Katrina kapitulerade och däckade vid midnatt och sluddrade något om att ”-jag tar morgonskiftet”.

När morgonen grydde låg pappan i sängen och Vilja uppbullad med gigantiska barriärer av bjölpaket och annat som hittats i nödens sena timme.

Så kunde hela familjen sova lugnt fram till klockan 10 på förmiddagen då det sedan dagen före bestämts en deadline för ”sovmorneri”