Ett kärt återseende

Med bara fyra dagar kvar tills Viljas farmor och farfar skulle landa och trötta efter Viljas nattsudderi så var vårt nya boende perfekt. AC som hjälpte till med Viljas sömn och hundratals av filmer i mediaboxen som hjälpte oss föräldrar att koppla av. Ja så till den milda grad att vi nästan gick i ide, ut kom vi endast när magen kurrade eller chipsen var slut *nästan iaf*, ibland gick en av oss ut och hämtade mat…åsså åt vi inne i vår lagom tempererade våning. Boendet var verkligen jättefint och inte ens småkrypen vågade sig in på det vita polerade golvet.

Som tur var hittade vi bra restauranger inom kort gångavstånd så vår vila slapp bli allt för störd. Besök till den store Buddah:n bjöds det även på men denna gång iförd full mundering. Ja som ni hör var det inte mycket verkstad.
På kvällen då vi kom tillbaka från ett av våra restaurangbesök hängde det ngt stort på vår dörr till lägenheten. Det var en fruktkorg, modell större, den visade sig vara från vår hyresvärd som ursäkt för att det strulat så när vi skulle ”checka in”. Wow…det kan man kalla en grand gesture!!

Snart var det dax att plocka upp farföräldrarna på flygplatsen och bege oss till vårt nya boende. Som tur var var det svalt när planet landade med endast 25-28 grader i skuggan så farfar som trots inrådan reste i jeans hade ännu inte fått värmslag.

Flygplatser får Katrina att bli sådär lite gråtmild och känslosam, så många avsked och kära återseenden. Det var verkligen roligt att träffa Hans och Åsa och Vilja lät sig glatt lyftas över i deras knä. Vi tror att våra regelbundna skype-sessioner har gjort att hon nu kände igen dem.

Från Koh Samui skulle vi ta färjan över till Koh Phangang och några timmar efter vi landat var vi framme i vårt nya boende. Boendet som vi hyrt via AirBnB var enriktig hit… huset visade sig vara bättre än vi kunnat hoppas och låg helt perfekt med en underbar vy över viken Thong Nai Pan Yai.
Huset har en enorm veranda med hängmatta och andra sköna sittalternativ. Även resorten som ligger precis nedanför backen (1 minuts promenad) har oväntat bra mat och otroligt mysig personal. Behöver vi säga att Vilja är allas kelgris och precis som på Fiji ville personalen från första stund leka och gosa med henne. Här ska vi stanna i 10 dagar och det känns jättebra!!

AirBnB inbjudan

 

 

Stor Buddha och en liten tjockis

Planet var som alla Air Asia flyg något försenat men sedan hade det kostat en spottstyver med svenska mått mätt. När vi hade landat, skrivit under våra arrival-cards så var det bara att snabbt köpa en kombinerad buss och båt biljett. 1,5 timme buss och två timmar färja för hutlösa 100kr/person. Ja det kändes att vi nu hade kommit till Thailand.

Det var inte bara priserna som var annorlunda utan även folket. I Thailand är man nämligen väldigt tillmötesgående även när man inte förstår ett dyft och så älskar dom ju barn. Vår dotter (som är så där läskigt snygg som far sin) är speciellt älskad troligtvis då hon personiferar det thailändska skönhetsidealet blek, blond och stora ögon.

Konstigt det där hur det som anses vara vackert ofta är det som är annorlunda och egentligen frångår normen. Thaiare vill vara bleka, svenskar bruna och amerikanerna smala =P.

Vi hade ordnat med en privat transport via vår värd Kims granne.
Så på piren stod det mycket riktigt en liten senig thailändsk kvinna med en lapp med ”MR Simon” på. Hennes ögon växte när hon såg all vår packning, vi blev snart varse om varför hennes ögon minuter tidigare uppfyllt ett av skönhetsidealen. Hon körde nämligen en Ford fiesta, inget ont om fiestor men dom är inte överdrivet stora. Så efter att ha vridit och vänt alla väskor i några minuter löste vi snart det hela men utan den lätthet vår tetrismästare i BKK löst det drygt två månader tidigare (Vi skyller på utökad packning).

Kim som var vår host tog väl hand om oss och visade de bästa restaurangerna i området samt introducerade oss för sin privata massös.
Hennes lilla ”resort” bestående av 5 bungalows och en ”sala” som är en typ av öppet vardagsrum låg alldeles vid havet i det lugna Bang Por.

Vår bungalow var enkel men fräsh och bjöd endast på en fläkt.

Med 35 grader i skuggan och 40 grader i vattnet så blev de första nätterna oroliga. Det visades sig att fönsterluckorna på ena sidan satt fast något som resulterade i att luftgenomströmningen i bungalow:n var begränsad. Men detta fixades snart varpå vi sov bättre men allt annat än perfekt då Vilja hade beslutat att vakna flertalet ggr per natt och att sluta äta fast föda. Katrina förvandlades därför till något av en levande napp.

Som tur var hade vi inga andra göromål under vår vecka hos Kim än att äta gott, masseras och försöka truga i Vilja mat. Annars hade det kunnat bli något av en mardröm.

Dagarna förflöt och snart hade vår vecka passerat, transfern till nästa boende var bokat med Kims granne. Grannen hade lärt sig en läxa och utanför stod det därför en stor minibuss.

Vi kördes till nästa destination som även den bokats via AirBnB. En studio-lägenhet vid öns välkända ”Big Buddah”. Ägaren hade informerats om att vi skulle vara på plats 18:00-18:30 mycket riktigt var vi som naiva svenskar ”on-time”. Ägarens Manager Graham var inte i sikte och inte heller gick han att nå. 10 minuter förflöt innan vi slutligen fick tag i Graham som bad om ursäkt och informerade att han var ”on his motorcycle” och att han skulle vara på plats inom 5-10 minuter.
Tiden förflöt och efter 30 minuter ringde vi Graham igen som ännu en gång informerade att han var på väg. efter 1 timmes väntan dök Graham slutligen upp stinkande av vad som måste ha varit sprit och väldigt ursäktande.

Även om Managern var urusel och väldigt dålig på att kommunicera så var lägenheten extremt fin.

Vilja fortsatte med att ta sig några kvällsfösare natten igenom och valde att spice:a upp tillvaron med att vakna vid 06:30. Så far och dotter passade på att besöka den massiva Buddah:n men då både far och dotter var väldigt lättklädda och lagom trötta blev dom snart nekade av en arg munk, ”T-Shirt on!!!”. Då Simons enda tanke var att snabbt komma ut innan Mamma vaknat till rejält så var kläder inget som fanns i överflöd i packningen så bilder på distans fick det glatt bli.

Under dagen bestämde sig Vilja för att ta igen all saknad föda med ett jättemål mat och senare stora mängder ris som hon flinkt stoppade in i sin mun.

KL

Så satt vi på ännu ett plan, denna gång från Sydney till Kuala Lumpur (även kallat KL) Efter förra flygresan var vi faktiskt lite oroliga då denna skulle ta 10 timmar. Men då det bara var 1,5 timmar kvar var samtliga i familjen relativt utvilade. Hur är detta möjligt kanske några av er undrar, jo…då planet endast var halvfullt kunde både Simon och Katrina turas om att lägga sig på en hel rad lite längre bak i planet, vilken njutning.

Då vi landat i KL och stod i kön till gränskontrollen kommer Katrina på att hon inte kan påminna sig ha kollat det där med Visum, men eftersom hon och Simon förra året var på väg till Malaysia på en weekend från Thailand är hon relativt lugn, så lugn som en ”Vikingssonare” nu kan vara när allt inte är dubbel-/trippelkollat. Simon tar det hela med ro och lägger några *Nya Zeeländska mynt i passen för säkerhets skull.

Lyckligtvis kommer vi igenom kontrollen utan svårigheter och en timme senare sitter vi på vårt hotellrum 22 våningar upp och stor som en lägenhet. Lata som vi är beställer vi room-service.

Morgontrötta smiter vi in på frukosten alldeles innan stängning och spenderar resten av dagen med att utforska malaysisk kabel-TV. På kvällen äter vi mat på Jalan Alor, som är KLs motsvarighet till Kvibergs marknad…eller kanske inte!!
Jalan Alor är som vilken gata som helst under dagtid men på kvällarna exploderar gatan och som kaninen ur trollkarlshatten eller för er lite yngre som en transformer förvandlas gatan till ett vimmel av stånd och uteserveringar. Då Kuala Lumpur är bland de mest mångkulturella städerna i sydostasien så är Jalan Alor minst lika mångkulturellt. Luften är tjock av lukter den ena godare än den andra och gatan kantas av stånd som alla uppvisar sina sina råvaror på aptitretande vis, iaf om man inte är allt för äckelmagad. Här lockar man kunderna med grisansikten, pungkulor och annat gott.
Efter att vandrat en stund beslutar vi oss för att ta en måltid på ett stånd med fina skaldjur på sitt visningsbord.
Det visar sig vara en thailändsk kvinna som driver stället och snart har Vilja blivit uppgraderad till en levande reklampelare som personalen stolt bär runt på för att locka fler västerlänningar och det funkar bra. Vi västerlänningar är nämligen väldigt skeptiska när det kommer till mat och om andra västerlänningar sitter vid ett stånd så ser vi det gärna som ett ”proof of concept”. Denna gången hade de övriga västerlänningarna tur då maten var den bästa thailändska maten vi ätit på länge.
Katrina sin vana trogen tog en bläckfiskrätt och den lyckades med att vara den bästa rätten vi åt under hela vistelsen i KL, Squid in tom yum curry (Tom Yum är Simons favoritsoppa så om ni beslutar er för att besöka Thailand så är den något ni måste testa).
Då vi hade barnpassning passade vi på att sitta ner och njuta.

 

DSC01032Dagen efter var planen att besöka Batu Caves.
För att ta oss dit använde vi oss av ett av de lokala pendeltågen. Väl på tåget så tittade alla på Simon och fnissade och viskade ja flertalet unga tjejer tom. Simon var helt övertygad om att det var hans enorma sex-appeal som återvänt från ett tidigare decenium då tjejer i utlandet gärna frågade om att få pose:a med honom. Det hela pågår i si sådär 10 minuter innan vi slutligen ser den stora rosa informationspostern som informerar om att detta är en ”Ladies only” vagn. En modfäld Simon och en triumferande Katrina vandrar därför till intilliggande vagn.

Batu Cave är ett hinduiskt tempel som ligger i en grotta 272 trappsteg upp på en bergsida. Nedanför grottan stod gigantiska avbilder på de hinduiska gudarna. Det var en solig dag men Simon, som den viking han är stegade i rask takt upp med Vilja i bär-ryggsäcken, vilket fick de flesta andra besökare att titta beundrande på honom. Å det satte sina spår…efter att ha kommit upp var det inte många fläckar på hans t-shirt som var torra. Var det värt mödan?? Jomen det tycker vi faktiskt, Vilja älskade de många aporna som var allt annat än blyga.

Efter en svettig dag i Batu Caves så kändes ett besök i fisktanken som en bra idé. Nu menar vi såna där fiskar som äter död hud som man kan se i många köpcenter. Katrina som alltid velat testa att få sina fötter gnagda på beställde snart en plats i poolen, Simon beslutade att vara moraliskt stöd så även han passade på att köpa sig en plats.
Tyvärr var fiskarna modell större så Katrina tvekade med att stoppa ner sina fötter i vattnet. Simon dök ner fort med sina fötter då han ville skona sina med-fotbadare odören som snabbt spred sig från hans båtlika fötter. På bara sekunder var alla fiskarna i poolen samlade vid hans fötter. Nu var det inte så att fiskarna var som små guppys utan i storleksordning 10 centimeter och tog någorlunda stora tuggor. Vid åsynen av attacken på Simons fötter så tvekade Katrina ytterligare innan hon slutligen fick ner fötterna en häl itaget för att slutligen vinkla ner en tå åt gången. Katrina tyckte att fiskarna kändes som små krabbor som nyptes och att det hela var en aning olustigt.
Efter fiskmatningen var fötterna lena och fina och trosor/kallingar en aning våta efter alla skrattatacker.

Då vi (vi=Simon) började titta på hur vi skulle ta oss från KL till Thailand gick det snart fram att tåget skulle bli en alltför stor prövning då det totalt skulle ta oss 24-30 timmar, så som den resebokar-expert som Simon faktiskt är, blev det flyg och det till ett lägre pris än tåget hade kostat. Flyget gick några dagar senare än vad vi ursprunligen planerat lämnar KL, men då resan totalt skulle ta oss 5,5 timmar var det inget svårt val att välja att stanna några extra dagar.

Så med några extra dagar bestämde vi oss för att vi inte ville missa de två tornen, som heter Petronas twin towers. Petronas twin towers som en gång i tiden var världens högsta byggnad (ligger nu på 9de plats). Vi åkte därför 37 våningar upp till skybaren i Traders hotell och satte oss tillrätta, detta för att få utsikt över de mäktiga tornen. På skybaren hade man en superb utsikt över tornen men med våra kameraobjektiv var det svårt att få en bild utan att fånga fönsterpelare. Vi bytte vinkel och fönster och tilll sist tänkte vi att om vi sätter Vilja vid ett av de övre fönstrena så får vi en fin bild. Dessa var nämligen riktigt stora och välrengjorda, sagt och gjort så håller Katrina på att sätta Vilja på fönsterkarmen när hon känner en vindpust. Det visar sig att de rena fönstrena inte alls var fönster utan en öppning rakt ut. Katrinas redan krampaktiga grepp om Vilja blir nu om möjligt ännu hårdare när hon snabbt rycker ner Vilja från ”fönsterkarmen”. Simon fattar inte alls Katrinas reaktion utan tror att Vilja precis lagt en av sina allt annat än luktfria fisar rakt i mammas ansikte. Det tar ett tag innan Katrina samlat sig och kan berätta vad det egentligen handlar om.

Under vår vistelse i KL åt vi både thailändsk, vietnamesisk, indisk samt kinesisk mat men på något sätt lyckades vi missa det Malaysiska köket.

När det var dags att åka hade Simons mage beslutat sig för att göra uppror emot all bakterieflora som de många köken utsatt den för.
Så på flygplatsen var det dags för ett toalettbesök. Hållande sig för magen återvänder han snart, det visar sig att det var en sån där ståtoa.
Nu är det ju så att när man skall på toa så är det en magisk kombination av avslappning och ansträngning iaf enligt Simon. För Simon var det iaf för mycket att slappna av samtidigt som han skulle sitta i jägarvila. Så han fick gott vänta tills vi hittade en toalett bättre lämpad till hans mer avslappnade skit-stil.

*Osanning, Simon skulle aldrig ge pengar i onödan.

Koi:en och hans mycket ointressanta vänner

Så ännu en flygfärd med den lille aviatorn.
Som vanligt gick det relativt bra, bortsett från att vårt kära flygbolag Jetstar placerade alla barn och spädbarn på ett och samma ställe. En Kaukafoni av ljud och sparkande i stolsryggar gjorde den annars relativt korta resan till lite av en prövning. Nu var Vilja inte någon större bov i dramat då hon startade resan med att ta sig en tupplur. Men snart blev ljud-nivån för hög även för vår lille sjusovare. Så hon beslöt sig för att stämma in i allsången. Nu grät inte Vilja som de andra barnen utan hon var så där ”vaken” och energifylld som bara Vilja kan vara, glädjetjut och morgongymnastik av den hårdare kategorin bjöds det på.

Bättre blev det inte av att barnfamiljen bakom oss gömde en bajsblöja under vårt säte och förvägrade Katrina att fälla sitt säte med förevändningen att dom hade ett spädbarn.
”Spädbarnet” (4år) som hade ett eget säte bjöd på trumsolon ala Sepultura-klass (Mexikansk rage-metal) när hon sparkade i ett högt tempo i Katrinas rygg detta ackompajerat av luktvågor av vällagrad bäbisbajs och barnaskrik gjorde resan till ett livslångt minne.

Som alla resor hade även denna ett slut och tur var väl det, annars hade vi varit fångade som Jack Nicholson på Gökboet.

Med ifyllda immigrationskort var det nu dax för den mer nervösa delen av resan nämligen Tullen. För er som sett ”bordercontrol Australia” eller vad den nu heter vet vad vi syftar till.
Immigrationskortens importdeklaration state:ade att vi hade knark, levande djur och annat roligt i våra väskor. Så var naturligtvis inte fallet men i Australien så är böter vid införsel av färsk mat, djurhudar eller annat biologiskt material HÖGA. Så för att undvika onödiga extrakostnader så tickade vi JA på merparten av alla rutor.

Tulltjänstemannen skrattade när vi förklarade att våra Droger var panodil och dylikt samt att våra levande djur var fiskedrag.
efter en snabb titt på fiskedragen var vi igenom kontrollerna och satt i en taxi på väg till vårt hotell.

Ännu en resa hade vi lyckats att komma undan övervikt.
Knepet som vi kommit på var att packa vår barnvagn i svarta säckar och lägga alla tunga grejer däri.
vi var nu uppe i ca 20KG övervikt så ni kan tänka er vår taxichaffis min när han försökte lyfta vår närmre 30KG tunga ”barnvagn”.

Vi hade blivit varnade av alla Sydney-bor vi mött att vårt boende låg mitt i ”partydistriktet” detta sagt med ett leende, det visade sig att leendet betydde ”sexdistriktet” då vårt hotell var granne med diverse stripbarer. Då vi bode en liten bit bort från huvudgatan så var det inte så högljut som vi blivit varnade iaf inte på gatan vårt boende däremot var extremt lyhört.
vi bodde på källarvåningen som var helt av sten och med papperstunna dörrar, det var lite som att sova i en toalett, ljud fortplantade sig och man var snart varse om de övriga gästernas rutiner (Alla).

Vi hade helt omedvetet lyckats pricka in vår visit med ANZAC-days 100års jubileum, Vi vet ni har ingen aninig om vad det är oroa er inte för det hade inte vi heller.
ANZAC står för ”Australian and New Zealand Army Corps” en styrka bestående av Nya Zeeländska och Australiensiska soldater som slogs i Gallipoli (Turkiet) under 1:a världskriget. Att säga att eventet var en stor grej i Australien vore en STOR underdrift. Hela stan var fylld med militärer, veteraner (gamla militärer) och alla TV-sändningar sände om just ANZAC.
Dagen till ära hade man stora parader en vaka som pågick från 4-tiden på morgonen (Vi valde att missa denna) samt övernattningar under bar himmel precis som soldaterna gjort 100 år tidigare även detta valde vi att hoppa över.

Vi valde dock att ta en titt på paraden då vi i Sverige inte har mycket mer att vara stolta över i krigsväg än att vi tjänat storkovan på 1900-talets alla krig (bortser från sedan länge döda konungar) så det närmast vi kommer är väl när kronprinsessan gifte sig och det är ju om något ”dö-trist”.

En snabb visit till paraden innan vi beslöt oss för att undvika massorna och ta oss till Sydneys världskända ZOO (Taronga Zoo).
Då vi visste att Vilja uppskattade djur som rörde sig så kändes det helt rätt att spendera en smärre förmögenhet på exotiska djur.

Taronga var verkligen något alldeles extra, tyckte iaf vi vuxna, med alla möjliga exotiska djur i så naturtrogna inhägnader som möjligt var det verkligen en häftig upplevelse.
Vilja som inte riktigt fattade vad som pågick var dock helt ointresserad av Komodo-varaner stora som krokodiler och Sumatra-Tigrar detta då merparten av djjuren var stilla och gassade i det soliga vädret.

efter att nästan ha gett upp på att få Vilja intresserad av alla de exotiska djuren träffade vi rätt. I en fågelinhägnad hade man nämligen Koi-fiskar (ni vet sådana man kan se på en kinesisk restaurang) dessa rörde sig hela tiden och var mycket färggranna. Vilja blev för första gången under vårt zoo-besök exalterad och kröp från sida till sida på den lilla träbron, detta för att hon inte riktigt kunde bestämma sig vilken sida som var ”bäst”. När det dessutom kom några änder flytande (simmande) bland fiskarna tjöt hon av förtjusning. Hon tittade på oss, tillbaka till fiskarna/änderna…på oss igen och med sitt sedvanliga pekande-finger sägandes ”Titta DÄ” och vinkandes till de ovetande koi-fiskarna som trodde de skulle få mat.

Även den Röda pandan som hoppade från träd till träd fångade Viljas intresse, iaf när den hoppade

Uppgivna begav vi oss efter en lång dag hemåt och tur var det, precis som vi kom till hotellet så började det HAGLA, hagel stora som snöbollar öste ner över hela Sydney och förstörde bilar, tak på flertalet byggnader rasade pga den stora tyngden och stora delar av staden översvämmades.

Ja det sa dom iaf på nyheterna det enda vi märkt var att lufttemperturen alldeles innan vi gick in till hotellet sjönk med ca 10grader. Någon förklarade det som en orkan fast motsatt dvs en kallfront istället för en varmfront.

Söndagen passade vi på att besöka familjen Brownsberger som vi mött i Fiji, en mysig fika på ett cafe uppföljt av en promenad längs med Manly-beach en av många välkända stränder i Sydney.
En underbar eftermiddag i gott sällskap fick vi till innan vi blev tvugna att skiljas åt, men vem vet förhoppningsvis kan vi ses igen.

Måndagen var vi ju tvugna att äta friterad haj och besöka Bondi-beach, tänk er baywatch i verkliga livet så har ni Bondi. Bondi har nått kultstatus med sina perfekta surfvågor och snygga lifeguards som nu belönats med en egen TV-show. Stranden som vanligtvis är fullsmockad av badgäster var nu i stort sett folktom som följd av det kalla vädret (25-Grader). Kvar fanns endast de mer luttrade badgästerna och en och annan läderlapp (äldre människa som spenderat merparten av en livstid i en solstol, med läderaktig hud som följd). Strandpromenaden var dock fylld av motionärer som utnyttjade det ”Kalla vädret” men dom var inte ensamma även vi var på plats och 15 grävmaskiner, dumpers och traktorer. Det var nämligen så att en vecka innan vår vistels var det ytterligare en storm i Sydney, 200mm regn på några timmar och häftiga vindar, ja så häftiga att Bondi beach hade förpassats till strandpromenaden. 1 meter djup hade ”sandpromenaden” blivit (ser ni vad vi gjorde där) och under ANZAC-day så kunde ju inte det se ut hur som helst i staden så därför hade man kallat in en armada av entrepenadmaskiner till Bondi.

Vi valde snart att lämna alla hälsofreaks bakom oss och ta en promenad längs med kusten för att avsluta med vår efterlängtade friterade haj. När vi slutligen avslutat den 3,5kilometer långa vandringen hittade vi mycket riktigt en Fish-&-Chips restaurang tyvärr hade han all annan fisk en den beryktade hajen så vi fick nöja oss med en annan fisk (minnet sviker vad fisken kan ha hetat), gott var det iaf när vi satt längs med vattnet och inmundigade denna mycket brittiska rätt.

 

Sista dagen passade vi på att ta det lugnt och inhandla västerländska produkter såsom ”bra blöjor” och barnmat.

Allt som allt en bra visit i en mångfacetterad storstad