Ja nu är det nästan ett år och en månad sedan vi blev välsignade med en underbar dotter och trötta blev intervjuade av SR på BB. Att allt sedan dess varit en dans vore ju en överdrift men det har varit det största som hänt i våra\t liv

Tänk att över en natt bli förälder, att bli någons allt. Ja ni kanske tänker ”så var det när jag träffade min partner” (inte föräldrabiten). Kanske är det så men mest troligt inte, föräldraskapet är mycket mer djuplodande än vanliga parrelationer.

Som sas i intervjun (se nedan) så känner man sig sårbar på ett sätt som inte går att beskriva.

Från odödlig ungdom till sårbar och orolig förälder över en natt ja visst är det förunderligt

Lillan finns redan på nätet längst ner på sidan har ni hela intervjun.

Så var dom bara tre

Efter att farmor & farfar åkt hem spenderade vi ytterligare en dag i Bangkok där vi bland annat fick gjort de sista måtten på våra uppsydda plagg vi flög därefter till Trat för ta båt över till lilla ön Koh Mak. Vi hade egentligen tänkt att åka till Koh Samet, som vi missade förra året men även denna gång var det ont om boendealternativ, så vi beslutade oss för att ta en titt på Koh Mak istället, vilket vi nu efter att ha kommit hit inte ångrar. Koh Mak är en riktigt liten ö som varken har bankomater eller 7/11, men det är väl inte så konstigt tänker ni…hmm ja det kan man tycka, men i Thailand har konstigt nog även den minsta hålan en 7/11 och en bankomat eller två.

Vi försöker vila upp oss så mycket vi bara kan och det största besluten under dagarna är var vi ska äta. Det är inte lika varmt och fuktigt här som på Koh Pangang, så här går det faktiskt att vara ute utan att försmäkta i värmen. Vår lägenhet ligger på en resort (Good time resort) som har en stor tropisk trädgård och djur som Vilja är väldigt intresserad av. På resortens restaurang finns det 2 hundvalpar och 2 kattungar, vilka kan få Vilja att sitta still i över 2 minuter åt gången ett annars omöjligt feat. Otaliga försök har även gjorts för att få lillan att skilja på katter och hundar men utan större lycka. Hon säger odiskriminerande ”ouphh” till alla fyrfota djur och även en och annan fågel även managern av resorten blir ibland ”ouph:ad” på.

Medan Simon och Katrina för första gången sedan vi lämnade Sverige för dryga tre månader sedan med flit vistats i solen har Vilja på en vecka fått tre nya tänder. Vi vill ju alla se fina och fräscha ut när vi kommer hem igen. Simon har tom fått fiskat lite även om hans enda hugg kom från stenar på botten.

Sista måltiden

Våra resterande dagar i Koh Phangan förflöt snabbt med endast mindre avbrott i vilan för snorkeltur och massage (om det nu kan kallas avbrott av vila).
Dagen för avfärd så hade vi bokat transfer till färjeläget för avfärd till fastlandet. Mycket riktigt dök även vår chaufför upp på avsatt tid men i en sedan. Han tog en snabb titt på vårt berg av packning och insåg snabbt att detta inte skulle gå. Han slängde snabbt ur sig något på thailändska och körde iväg igen, 10 minuter senare kom han åter denna gång med en pickup som snabbt lastades och vi var snart på väg till färjepiren.

Färjan till Chumpon skulle ta 3,5 timmar, det blev snart uppenbart att det skulle kännas längre. det var nämligen en del sjö och om man kunde liksom se i folks ansikten hur dom sakta blev blekare och blekare och snart var akterdäcket en samlingsplats för flertalet spyende. Som tur var klarade vi oss bra med endast mindre obehag. och när vi äntligen kom till chumpon så gjorde vi stormissen att sätta oss i en taxi innan vi förhandlade ett pris för transport till vårt boende. Det konstiga med situationen var att vi verkade förhandla med taxiförmedlaren och inte chauffören. 800bath ville han ha för att köra oss varpå Simon drog i ”handbromsen” packade ur taxin och sprang uppför gatan för att fixa en taxi som inte kostade ”en förmögenhet”. Sagt och gjort hade vi snart halverat priset.

Vårt nya boende var en fin resort (Buadara Chumpon) som Simon och Katrina hade bott på sedan tidigare, resorten som har extremt bra mat lyckades även denna gång med att mätta och imponera med sin matlagning. Tanken var nu att återhämta oss så gott som möjligt innan det tidiga morgonflyget men baren vägg i vägg med resorten hade andra planer. Man hade nämligen kareokekväll och ämnade hålla på till 22:00. Simon och Katrina beslutade snabbt efter att ha hört soundchecken att flytta till en ny bungalow på andra sidan resorten, detta då vår bungalow endast hade en mur emellan oss och kareoke-sångarna.

Ett vist beslut visade det sig då man vid 01:00 fortfarande inte hade slutat skråla. (skråla= ömsom sjunga smäktade thai-låtar i helt fel tonart, spela thailändska motsvarigheten till eurotechno på högsta volym)
Hur Hans och Åsa fick en blund är för oss ett under då dom låg kvar inte långt ifrån alla dessa sjungande-asiater.

På morgonen kl 06:00 dök vår taxi upp och efter snabb hantering på flygplatsen var vi snart i luften.

En visit till skräddaren, Platinum (BKKs grossist butik för mode) och MBK där Katrina och Simon lyckades med bedriften att förlora varandra för er som vart på MBK så kan ni tänka er av effekten av ”public-announcement” efter si sådär 45-minuter så lyckades vi slutligen ha en enad tanke så vi möttes vid informationen på markplan.

Vi insåg då att det kanske var dags att avrunda en händelsefylld dag i BKK. Hemma väntade ju trots allt Viljas farfar som vid 19-tiden troligen var riktigt hungrig.

Ja nu är väl titeln kanske lite överdriven men efter 2 veckor med farmor och farfar var det nu dags att säga farväl.
Så vår sista dag passade vi på att se till att få handlat det sista till viljas farmor och farfar. Jeans till farfar, objektiv till farmor och en full uppsättning bestick till dem båda som efter detektivarbete av Katrina kunde hittas på Siam Paragon. Besticken hade farföräldrarna hittat i vår hyrda BKK lägenhet och blivit störtförtjusta i.

På kvällen bjöd vi dem på middag på resturangen ”Issaya Siamese Club” där vi förlovat oss dryga året tidigare. Ja med minst sagt fulla magar lämnade vi restaurangen. Om ni är i BKK så passa på att besöka Issaya då det är en kulinarisk upplevelse av den högre skolan.

 

Ett kärt återseende

Med bara fyra dagar kvar tills Viljas farmor och farfar skulle landa och trötta efter Viljas nattsudderi så var vårt nya boende perfekt. AC som hjälpte till med Viljas sömn och hundratals av filmer i mediaboxen som hjälpte oss föräldrar att koppla av. Ja så till den milda grad att vi nästan gick i ide, ut kom vi endast när magen kurrade eller chipsen var slut *nästan iaf*, ibland gick en av oss ut och hämtade mat…åsså åt vi inne i vår lagom tempererade våning. Boendet var verkligen jättefint och inte ens småkrypen vågade sig in på det vita polerade golvet.

Som tur var hittade vi bra restauranger inom kort gångavstånd så vår vila slapp bli allt för störd. Besök till den store Buddah:n bjöds det även på men denna gång iförd full mundering. Ja som ni hör var det inte mycket verkstad.
På kvällen då vi kom tillbaka från ett av våra restaurangbesök hängde det ngt stort på vår dörr till lägenheten. Det var en fruktkorg, modell större, den visade sig vara från vår hyresvärd som ursäkt för att det strulat så när vi skulle ”checka in”. Wow…det kan man kalla en grand gesture!!

Snart var det dax att plocka upp farföräldrarna på flygplatsen och bege oss till vårt nya boende. Som tur var var det svalt när planet landade med endast 25-28 grader i skuggan så farfar som trots inrådan reste i jeans hade ännu inte fått värmslag.

Flygplatser får Katrina att bli sådär lite gråtmild och känslosam, så många avsked och kära återseenden. Det var verkligen roligt att träffa Hans och Åsa och Vilja lät sig glatt lyftas över i deras knä. Vi tror att våra regelbundna skype-sessioner har gjort att hon nu kände igen dem.

Från Koh Samui skulle vi ta färjan över till Koh Phangang och några timmar efter vi landat var vi framme i vårt nya boende. Boendet som vi hyrt via AirBnB var enriktig hit… huset visade sig vara bättre än vi kunnat hoppas och låg helt perfekt med en underbar vy över viken Thong Nai Pan Yai.
Huset har en enorm veranda med hängmatta och andra sköna sittalternativ. Även resorten som ligger precis nedanför backen (1 minuts promenad) har oväntat bra mat och otroligt mysig personal. Behöver vi säga att Vilja är allas kelgris och precis som på Fiji ville personalen från första stund leka och gosa med henne. Här ska vi stanna i 10 dagar och det känns jättebra!!

AirBnB inbjudan

 

 

Stor Buddha och en liten tjockis

Planet var som alla Air Asia flyg något försenat men sedan hade det kostat en spottstyver med svenska mått mätt. När vi hade landat, skrivit under våra arrival-cards så var det bara att snabbt köpa en kombinerad buss och båt biljett. 1,5 timme buss och två timmar färja för hutlösa 100kr/person. Ja det kändes att vi nu hade kommit till Thailand.

Det var inte bara priserna som var annorlunda utan även folket. I Thailand är man nämligen väldigt tillmötesgående även när man inte förstår ett dyft och så älskar dom ju barn. Vår dotter (som är så där läskigt snygg som far sin) är speciellt älskad troligtvis då hon personiferar det thailändska skönhetsidealet blek, blond och stora ögon.

Konstigt det där hur det som anses vara vackert ofta är det som är annorlunda och egentligen frångår normen. Thaiare vill vara bleka, svenskar bruna och amerikanerna smala =P.

Vi hade ordnat med en privat transport via vår värd Kims granne.
Så på piren stod det mycket riktigt en liten senig thailändsk kvinna med en lapp med ”MR Simon” på. Hennes ögon växte när hon såg all vår packning, vi blev snart varse om varför hennes ögon minuter tidigare uppfyllt ett av skönhetsidealen. Hon körde nämligen en Ford fiesta, inget ont om fiestor men dom är inte överdrivet stora. Så efter att ha vridit och vänt alla väskor i några minuter löste vi snart det hela men utan den lätthet vår tetrismästare i BKK löst det drygt två månader tidigare (Vi skyller på utökad packning).

Kim som var vår host tog väl hand om oss och visade de bästa restaurangerna i området samt introducerade oss för sin privata massös.
Hennes lilla ”resort” bestående av 5 bungalows och en ”sala” som är en typ av öppet vardagsrum låg alldeles vid havet i det lugna Bang Por.

Vår bungalow var enkel men fräsh och bjöd endast på en fläkt.

Med 35 grader i skuggan och 40 grader i vattnet så blev de första nätterna oroliga. Det visades sig att fönsterluckorna på ena sidan satt fast något som resulterade i att luftgenomströmningen i bungalow:n var begränsad. Men detta fixades snart varpå vi sov bättre men allt annat än perfekt då Vilja hade beslutat att vakna flertalet ggr per natt och att sluta äta fast föda. Katrina förvandlades därför till något av en levande napp.

Som tur var hade vi inga andra göromål under vår vecka hos Kim än att äta gott, masseras och försöka truga i Vilja mat. Annars hade det kunnat bli något av en mardröm.

Dagarna förflöt och snart hade vår vecka passerat, transfern till nästa boende var bokat med Kims granne. Grannen hade lärt sig en läxa och utanför stod det därför en stor minibuss.

Vi kördes till nästa destination som även den bokats via AirBnB. En studio-lägenhet vid öns välkända ”Big Buddah”. Ägaren hade informerats om att vi skulle vara på plats 18:00-18:30 mycket riktigt var vi som naiva svenskar ”on-time”. Ägarens Manager Graham var inte i sikte och inte heller gick han att nå. 10 minuter förflöt innan vi slutligen fick tag i Graham som bad om ursäkt och informerade att han var ”on his motorcycle” och att han skulle vara på plats inom 5-10 minuter.
Tiden förflöt och efter 30 minuter ringde vi Graham igen som ännu en gång informerade att han var på väg. efter 1 timmes väntan dök Graham slutligen upp stinkande av vad som måste ha varit sprit och väldigt ursäktande.

Även om Managern var urusel och väldigt dålig på att kommunicera så var lägenheten extremt fin.

Vilja fortsatte med att ta sig några kvällsfösare natten igenom och valde att spice:a upp tillvaron med att vakna vid 06:30. Så far och dotter passade på att besöka den massiva Buddah:n men då både far och dotter var väldigt lättklädda och lagom trötta blev dom snart nekade av en arg munk, ”T-Shirt on!!!”. Då Simons enda tanke var att snabbt komma ut innan Mamma vaknat till rejält så var kläder inget som fanns i överflöd i packningen så bilder på distans fick det glatt bli.

Under dagen bestämde sig Vilja för att ta igen all saknad föda med ett jättemål mat och senare stora mängder ris som hon flinkt stoppade in i sin mun.

KL

Så satt vi på ännu ett plan, denna gång från Sydney till Kuala Lumpur (även kallat KL) Efter förra flygresan var vi faktiskt lite oroliga då denna skulle ta 10 timmar. Men då det bara var 1,5 timmar kvar var samtliga i familjen relativt utvilade. Hur är detta möjligt kanske några av er undrar, jo…då planet endast var halvfullt kunde både Simon och Katrina turas om att lägga sig på en hel rad lite längre bak i planet, vilken njutning.

Då vi landat i KL och stod i kön till gränskontrollen kommer Katrina på att hon inte kan påminna sig ha kollat det där med Visum, men eftersom hon och Simon förra året var på väg till Malaysia på en weekend från Thailand är hon relativt lugn, så lugn som en ”Vikingssonare” nu kan vara när allt inte är dubbel-/trippelkollat. Simon tar det hela med ro och lägger några *Nya Zeeländska mynt i passen för säkerhets skull.

Lyckligtvis kommer vi igenom kontrollen utan svårigheter och en timme senare sitter vi på vårt hotellrum 22 våningar upp och stor som en lägenhet. Lata som vi är beställer vi room-service.

Morgontrötta smiter vi in på frukosten alldeles innan stängning och spenderar resten av dagen med att utforska malaysisk kabel-TV. På kvällen äter vi mat på Jalan Alor, som är KLs motsvarighet till Kvibergs marknad…eller kanske inte!!
Jalan Alor är som vilken gata som helst under dagtid men på kvällarna exploderar gatan och som kaninen ur trollkarlshatten eller för er lite yngre som en transformer förvandlas gatan till ett vimmel av stånd och uteserveringar. Då Kuala Lumpur är bland de mest mångkulturella städerna i sydostasien så är Jalan Alor minst lika mångkulturellt. Luften är tjock av lukter den ena godare än den andra och gatan kantas av stånd som alla uppvisar sina sina råvaror på aptitretande vis, iaf om man inte är allt för äckelmagad. Här lockar man kunderna med grisansikten, pungkulor och annat gott.
Efter att vandrat en stund beslutar vi oss för att ta en måltid på ett stånd med fina skaldjur på sitt visningsbord.
Det visar sig vara en thailändsk kvinna som driver stället och snart har Vilja blivit uppgraderad till en levande reklampelare som personalen stolt bär runt på för att locka fler västerlänningar och det funkar bra. Vi västerlänningar är nämligen väldigt skeptiska när det kommer till mat och om andra västerlänningar sitter vid ett stånd så ser vi det gärna som ett ”proof of concept”. Denna gången hade de övriga västerlänningarna tur då maten var den bästa thailändska maten vi ätit på länge.
Katrina sin vana trogen tog en bläckfiskrätt och den lyckades med att vara den bästa rätten vi åt under hela vistelsen i KL, Squid in tom yum curry (Tom Yum är Simons favoritsoppa så om ni beslutar er för att besöka Thailand så är den något ni måste testa).
Då vi hade barnpassning passade vi på att sitta ner och njuta.

 

DSC01032Dagen efter var planen att besöka Batu Caves.
För att ta oss dit använde vi oss av ett av de lokala pendeltågen. Väl på tåget så tittade alla på Simon och fnissade och viskade ja flertalet unga tjejer tom. Simon var helt övertygad om att det var hans enorma sex-appeal som återvänt från ett tidigare decenium då tjejer i utlandet gärna frågade om att få pose:a med honom. Det hela pågår i si sådär 10 minuter innan vi slutligen ser den stora rosa informationspostern som informerar om att detta är en ”Ladies only” vagn. En modfäld Simon och en triumferande Katrina vandrar därför till intilliggande vagn.

Batu Cave är ett hinduiskt tempel som ligger i en grotta 272 trappsteg upp på en bergsida. Nedanför grottan stod gigantiska avbilder på de hinduiska gudarna. Det var en solig dag men Simon, som den viking han är stegade i rask takt upp med Vilja i bär-ryggsäcken, vilket fick de flesta andra besökare att titta beundrande på honom. Å det satte sina spår…efter att ha kommit upp var det inte många fläckar på hans t-shirt som var torra. Var det värt mödan?? Jomen det tycker vi faktiskt, Vilja älskade de många aporna som var allt annat än blyga.

Efter en svettig dag i Batu Caves så kändes ett besök i fisktanken som en bra idé. Nu menar vi såna där fiskar som äter död hud som man kan se i många köpcenter. Katrina som alltid velat testa att få sina fötter gnagda på beställde snart en plats i poolen, Simon beslutade att vara moraliskt stöd så även han passade på att köpa sig en plats.
Tyvärr var fiskarna modell större så Katrina tvekade med att stoppa ner sina fötter i vattnet. Simon dök ner fort med sina fötter då han ville skona sina med-fotbadare odören som snabbt spred sig från hans båtlika fötter. På bara sekunder var alla fiskarna i poolen samlade vid hans fötter. Nu var det inte så att fiskarna var som små guppys utan i storleksordning 10 centimeter och tog någorlunda stora tuggor. Vid åsynen av attacken på Simons fötter så tvekade Katrina ytterligare innan hon slutligen fick ner fötterna en häl itaget för att slutligen vinkla ner en tå åt gången. Katrina tyckte att fiskarna kändes som små krabbor som nyptes och att det hela var en aning olustigt.
Efter fiskmatningen var fötterna lena och fina och trosor/kallingar en aning våta efter alla skrattatacker.

Då vi (vi=Simon) började titta på hur vi skulle ta oss från KL till Thailand gick det snart fram att tåget skulle bli en alltför stor prövning då det totalt skulle ta oss 24-30 timmar, så som den resebokar-expert som Simon faktiskt är, blev det flyg och det till ett lägre pris än tåget hade kostat. Flyget gick några dagar senare än vad vi ursprunligen planerat lämnar KL, men då resan totalt skulle ta oss 5,5 timmar var det inget svårt val att välja att stanna några extra dagar.

Så med några extra dagar bestämde vi oss för att vi inte ville missa de två tornen, som heter Petronas twin towers. Petronas twin towers som en gång i tiden var världens högsta byggnad (ligger nu på 9de plats). Vi åkte därför 37 våningar upp till skybaren i Traders hotell och satte oss tillrätta, detta för att få utsikt över de mäktiga tornen. På skybaren hade man en superb utsikt över tornen men med våra kameraobjektiv var det svårt att få en bild utan att fånga fönsterpelare. Vi bytte vinkel och fönster och tilll sist tänkte vi att om vi sätter Vilja vid ett av de övre fönstrena så får vi en fin bild. Dessa var nämligen riktigt stora och välrengjorda, sagt och gjort så håller Katrina på att sätta Vilja på fönsterkarmen när hon känner en vindpust. Det visar sig att de rena fönstrena inte alls var fönster utan en öppning rakt ut. Katrinas redan krampaktiga grepp om Vilja blir nu om möjligt ännu hårdare när hon snabbt rycker ner Vilja från ”fönsterkarmen”. Simon fattar inte alls Katrinas reaktion utan tror att Vilja precis lagt en av sina allt annat än luktfria fisar rakt i mammas ansikte. Det tar ett tag innan Katrina samlat sig och kan berätta vad det egentligen handlar om.

Under vår vistelse i KL åt vi både thailändsk, vietnamesisk, indisk samt kinesisk mat men på något sätt lyckades vi missa det Malaysiska köket.

När det var dags att åka hade Simons mage beslutat sig för att göra uppror emot all bakterieflora som de många köken utsatt den för.
Så på flygplatsen var det dags för ett toalettbesök. Hållande sig för magen återvänder han snart, det visar sig att det var en sån där ståtoa.
Nu är det ju så att när man skall på toa så är det en magisk kombination av avslappning och ansträngning iaf enligt Simon. För Simon var det iaf för mycket att slappna av samtidigt som han skulle sitta i jägarvila. Så han fick gott vänta tills vi hittade en toalett bättre lämpad till hans mer avslappnade skit-stil.

*Osanning, Simon skulle aldrig ge pengar i onödan.

Koi:en och hans mycket ointressanta vänner

Så ännu en flygfärd med den lille aviatorn.
Som vanligt gick det relativt bra, bortsett från att vårt kära flygbolag Jetstar placerade alla barn och spädbarn på ett och samma ställe. En Kaukafoni av ljud och sparkande i stolsryggar gjorde den annars relativt korta resan till lite av en prövning. Nu var Vilja inte någon större bov i dramat då hon startade resan med att ta sig en tupplur. Men snart blev ljud-nivån för hög även för vår lille sjusovare. Så hon beslöt sig för att stämma in i allsången. Nu grät inte Vilja som de andra barnen utan hon var så där ”vaken” och energifylld som bara Vilja kan vara, glädjetjut och morgongymnastik av den hårdare kategorin bjöds det på.

Bättre blev det inte av att barnfamiljen bakom oss gömde en bajsblöja under vårt säte och förvägrade Katrina att fälla sitt säte med förevändningen att dom hade ett spädbarn.
”Spädbarnet” (4år) som hade ett eget säte bjöd på trumsolon ala Sepultura-klass (Mexikansk rage-metal) när hon sparkade i ett högt tempo i Katrinas rygg detta ackompajerat av luktvågor av vällagrad bäbisbajs och barnaskrik gjorde resan till ett livslångt minne.

Som alla resor hade även denna ett slut och tur var väl det, annars hade vi varit fångade som Jack Nicholson på Gökboet.

Med ifyllda immigrationskort var det nu dax för den mer nervösa delen av resan nämligen Tullen. För er som sett ”bordercontrol Australia” eller vad den nu heter vet vad vi syftar till.
Immigrationskortens importdeklaration state:ade att vi hade knark, levande djur och annat roligt i våra väskor. Så var naturligtvis inte fallet men i Australien så är böter vid införsel av färsk mat, djurhudar eller annat biologiskt material HÖGA. Så för att undvika onödiga extrakostnader så tickade vi JA på merparten av alla rutor.

Tulltjänstemannen skrattade när vi förklarade att våra Droger var panodil och dylikt samt att våra levande djur var fiskedrag.
efter en snabb titt på fiskedragen var vi igenom kontrollerna och satt i en taxi på väg till vårt hotell.

Ännu en resa hade vi lyckats att komma undan övervikt.
Knepet som vi kommit på var att packa vår barnvagn i svarta säckar och lägga alla tunga grejer däri.
vi var nu uppe i ca 20KG övervikt så ni kan tänka er vår taxichaffis min när han försökte lyfta vår närmre 30KG tunga ”barnvagn”.

Vi hade blivit varnade av alla Sydney-bor vi mött att vårt boende låg mitt i ”partydistriktet” detta sagt med ett leende, det visade sig att leendet betydde ”sexdistriktet” då vårt hotell var granne med diverse stripbarer. Då vi bode en liten bit bort från huvudgatan så var det inte så högljut som vi blivit varnade iaf inte på gatan vårt boende däremot var extremt lyhört.
vi bodde på källarvåningen som var helt av sten och med papperstunna dörrar, det var lite som att sova i en toalett, ljud fortplantade sig och man var snart varse om de övriga gästernas rutiner (Alla).

Vi hade helt omedvetet lyckats pricka in vår visit med ANZAC-days 100års jubileum, Vi vet ni har ingen aninig om vad det är oroa er inte för det hade inte vi heller.
ANZAC står för ”Australian and New Zealand Army Corps” en styrka bestående av Nya Zeeländska och Australiensiska soldater som slogs i Gallipoli (Turkiet) under 1:a världskriget. Att säga att eventet var en stor grej i Australien vore en STOR underdrift. Hela stan var fylld med militärer, veteraner (gamla militärer) och alla TV-sändningar sände om just ANZAC.
Dagen till ära hade man stora parader en vaka som pågick från 4-tiden på morgonen (Vi valde att missa denna) samt övernattningar under bar himmel precis som soldaterna gjort 100 år tidigare även detta valde vi att hoppa över.

Vi valde dock att ta en titt på paraden då vi i Sverige inte har mycket mer att vara stolta över i krigsväg än att vi tjänat storkovan på 1900-talets alla krig (bortser från sedan länge döda konungar) så det närmast vi kommer är väl när kronprinsessan gifte sig och det är ju om något ”dö-trist”.

En snabb visit till paraden innan vi beslöt oss för att undvika massorna och ta oss till Sydneys världskända ZOO (Taronga Zoo).
Då vi visste att Vilja uppskattade djur som rörde sig så kändes det helt rätt att spendera en smärre förmögenhet på exotiska djur.

Taronga var verkligen något alldeles extra, tyckte iaf vi vuxna, med alla möjliga exotiska djur i så naturtrogna inhägnader som möjligt var det verkligen en häftig upplevelse.
Vilja som inte riktigt fattade vad som pågick var dock helt ointresserad av Komodo-varaner stora som krokodiler och Sumatra-Tigrar detta då merparten av djjuren var stilla och gassade i det soliga vädret.

efter att nästan ha gett upp på att få Vilja intresserad av alla de exotiska djuren träffade vi rätt. I en fågelinhägnad hade man nämligen Koi-fiskar (ni vet sådana man kan se på en kinesisk restaurang) dessa rörde sig hela tiden och var mycket färggranna. Vilja blev för första gången under vårt zoo-besök exalterad och kröp från sida till sida på den lilla träbron, detta för att hon inte riktigt kunde bestämma sig vilken sida som var ”bäst”. När det dessutom kom några änder flytande (simmande) bland fiskarna tjöt hon av förtjusning. Hon tittade på oss, tillbaka till fiskarna/änderna…på oss igen och med sitt sedvanliga pekande-finger sägandes ”Titta DÄ” och vinkandes till de ovetande koi-fiskarna som trodde de skulle få mat.

Även den Röda pandan som hoppade från träd till träd fångade Viljas intresse, iaf när den hoppade

Uppgivna begav vi oss efter en lång dag hemåt och tur var det, precis som vi kom till hotellet så började det HAGLA, hagel stora som snöbollar öste ner över hela Sydney och förstörde bilar, tak på flertalet byggnader rasade pga den stora tyngden och stora delar av staden översvämmades.

Ja det sa dom iaf på nyheterna det enda vi märkt var att lufttemperturen alldeles innan vi gick in till hotellet sjönk med ca 10grader. Någon förklarade det som en orkan fast motsatt dvs en kallfront istället för en varmfront.

Söndagen passade vi på att besöka familjen Brownsberger som vi mött i Fiji, en mysig fika på ett cafe uppföljt av en promenad längs med Manly-beach en av många välkända stränder i Sydney.
En underbar eftermiddag i gott sällskap fick vi till innan vi blev tvugna att skiljas åt, men vem vet förhoppningsvis kan vi ses igen.

Måndagen var vi ju tvugna att äta friterad haj och besöka Bondi-beach, tänk er baywatch i verkliga livet så har ni Bondi. Bondi har nått kultstatus med sina perfekta surfvågor och snygga lifeguards som nu belönats med en egen TV-show. Stranden som vanligtvis är fullsmockad av badgäster var nu i stort sett folktom som följd av det kalla vädret (25-Grader). Kvar fanns endast de mer luttrade badgästerna och en och annan läderlapp (äldre människa som spenderat merparten av en livstid i en solstol, med läderaktig hud som följd). Strandpromenaden var dock fylld av motionärer som utnyttjade det ”Kalla vädret” men dom var inte ensamma även vi var på plats och 15 grävmaskiner, dumpers och traktorer. Det var nämligen så att en vecka innan vår vistels var det ytterligare en storm i Sydney, 200mm regn på några timmar och häftiga vindar, ja så häftiga att Bondi beach hade förpassats till strandpromenaden. 1 meter djup hade ”sandpromenaden” blivit (ser ni vad vi gjorde där) och under ANZAC-day så kunde ju inte det se ut hur som helst i staden så därför hade man kallat in en armada av entrepenadmaskiner till Bondi.

Vi valde snart att lämna alla hälsofreaks bakom oss och ta en promenad längs med kusten för att avsluta med vår efterlängtade friterade haj. När vi slutligen avslutat den 3,5kilometer långa vandringen hittade vi mycket riktigt en Fish-&-Chips restaurang tyvärr hade han all annan fisk en den beryktade hajen så vi fick nöja oss med en annan fisk (minnet sviker vad fisken kan ha hetat), gott var det iaf när vi satt längs med vattnet och inmundigade denna mycket brittiska rätt.

 

Sista dagen passade vi på att ta det lugnt och inhandla västerländska produkter såsom ”bra blöjor” och barnmat.

Allt som allt en bra visit i en mångfacetterad storstad

Lite längre

Det stod snart klart att vi ville stanna lite längre, personalen var varm, boendet bra och vi behövde all vila vi kunde få.
Enda nackdelen var att man kände som om man tittade genom ett förstoringsglas så fort man såg ett kryp. Nattfjärilarna såg ut som små jetplan med kroppar stora som ett finger, skalbaggar som var 10*4*2cm och flög.
Efter att första natten glömt ljuset på verandan till vår bungalow så hade alla insekterna samlats där, när vi gick in i bungalown så kändes det lite som ett avsnitt av fearfactor, på väggen satt världens största kackerlacka. Försök att fånga besten misslyckades och den försvann ner emellan golvbrädorna (ja de var som att dom hade en ”serviceingång”)

Ja alla kryp till trots avbokade vi 4 dagar på mainland för att boka totalt 14 nätter på Octopus resort.

Vad vi behövde efter veckor i en campervan var avslappning, ja total relax och det bjöd resorten på.
Varje kväll vid middag så var det trerätters med ”palett-cleanser”, personalen älskade vår dotter och gärna passade henne i samband med måltider vilket gav oss en respit och möjlighet att vara ett par igen.
Ja fördelarna var fler än krypen på vår veranda.

14 dagar flöt förbi i rasande fart,
Tonfisksfiske, Snorkling med Manta-rockor, kyrkbesök i den lokala byn var bara några aktiviteter vi hann med.

När vi lämnade ön kändes det som att vi var färdiga med ö-livet vi var redo för nya äventyr och nya intryck.

Så Sydney lät som ett bra resmål

Bye bye Kiwiland, Bula Fiji

Efter att återigen blivit bortskämd av Clare med familj åkte vi tidigt nästa morgon till flyget & redan innan lunch var vi i Fiji. En liten flygplats välkomnade oss med sjungande herrar i ”kjol” och färgglada skjortor. Vi tog taxi till där vi skulle tillbringa de första 3 nätterna och gladde oss åt att de lata dagarna här i Fiji precis skulle börja. Vi hade sedan tidigare bokat alla våra hotellvistelser så om 3 dagar skulle vi ut till Waya island ca 1 timmes båtfärd från fastlandet.
När vi anlände till hotellet hade Simon en sprängande huvudvärk och den blev inte bättre då vi vid incheckning blev upplysta om att det kostade 25FFiji $ (125 SEK) per natt att ha en infant i rummet. Detta utan att vi ens blivit erbjudna en barnsäng. Nu kunde det bara bli bättre tänkte vi. Katrina gick till baren för att inhandla lite vätska, närmare bestämt 4 st 33 cl coca cola samt 3 st stora vattenflaskor, här skulle det vätskas upp. När hon sträcker fram min 20 $ står killen bakom baren kvar, då hon frågade tittar på honom upprepar han ”– 48 $ Miss”. Han ville alltså ha ca 240 SEK för 4 st cola och 3 vatten, dvs. mer än dubbelt så mycket som om vi skulle köpt det på en bensinmack i Sverige. Lite chockad frågar jag vad jag kan få för 20 $, han får tänka en lång stund sedan ger han mig 1 vattenflaska och 2 cola. Efter denna händelse visste vi bättre, här skulle det minsann inte ätas eller drickas något såvida vi absolut inte behövde…operation Robin Hood hade påbörjats. Då det var dags för frukost åts det så skinnet runt magen spände som en putande bongotrumma. Vi såg till att bunkra upp med Wetabix & frukt till Vilja. På kvällarna åt vi någon annanstans än på vårt resort, ja här skulle det markeras. Då det efter tre nätter var dags för avfärd var vi väl förberedda & hade packat det mesta dagen innan, det enda som kvarstod var den obligatoriska ”sista titten”, så som vanligt tittade vi under sängarna, lyfte på handdukar, täcken och kuddar. Vi var i stort sätt klara när Katrina bara ska lyfta bort den sista kudden ochi ögoknvrån ser hon en ganska stor skugga lossna från kudden. Skuggan var enl. Katrina den största spindeln i världshistorien, men enligt Simon är den ”endast” den största han sett IRL, utanför ett terrarium. Den var enligt Simon inte så hårig & såg mer ut som en anorektisk fågelspindel. Katrina hann inte riktigt studera den då hon & Vilja 2 sekunder senare var ute ur bungalowen, frenetiskt flämtande och steppande…medan orden ”den va ju enorm, jag dör!!” Lite senare samma morgon kom det nya hotellets bil och hämtade upp familjen för att vid lunchtid redan vara framme på en liten ön, ca 1,5 timmes båtresa från huvudön.

Synen som mötte oss var precis som de där bilderna som kommer fram när man googlar på Fiji. Vattnet var turkost och helt klart, sanden vit och palmträden svajade lite sådär lagom. Simon kunde inte stå emot impulsen att dyka i, så frågade tittade han på Katrina – får jag hoppa i och simma in, är du ok med att ta Vilja? Självklart fick han hoppa i…och nästan lika kvickt som Katrina hade varit ute ur bungalowen tidigare på morgonen, fick Simon av sig kläderna och hoppade i.

På stranden väntade personalen, som välkomnade oss med sång, dans och bländande leenden…en dramatisk skillnad från föregående hotell. Det tog inte lång tid innan incheckningen va klar och vi visades till vår bungalow självklart med en välkomstdrink i hand. Vilja hamnade i famnen på en av personalen som hette Matelita. Och då vi hade visats runt frågade Matelita om hon fick ta med Vilja och låta henne hälsa på de andra i personalen. När det blåstes i snäckan för lunch var Vilja ännu inte åter så vi beslöt oss för att passa på att njuta av en lunch utan fingrar som greppade efter allt inom räckhåll.
Halvägs igenom lunchen kom Vilja tillbaka med ett leende, till vår stora förvåning var Vilja nu iförd nya kläder. Det visade sig att Vilja beslutat sig för att testa de nyinköpta fijiblöjorna som tyvärr höll något lägre kvalitet än vad vi var vana vid.

Som enda barn på resorten var Vilja snart kändis och vi såg henne allt mindre och mindre, kvinnor som män stal iväg henne för att gulla lite.
Pussar, kramar och tjuvnyp var nu en vardag för vår lilla prinsessa, så till den milda grad att vi fruktar den dag då vi lämnar Fiji och måste kompensera för all denna uppmärksamhet. Vi stortrivs verkligen här, där personalen på resorten alla kommer från byn som ligger 15 min bort. Vi spenderar dagarna med att göra så lite som möjligt och vi har ännu inte gjort varken någon utflykt eller snorkeltur. Självklart har vi snorklat på revet som ligger precis vid stranden och om vi ska vara ärliga räcker det helt och full. Simon är väl inte super impad, men Katrina tycker korallerna är bland de färgstarkaste hon sett. Simon hävdar bestämt att Galapagos är tveklöst bäst.

 

Å så var den stora dagen kommen

Efter en snabbvisit hos Jason och Cushla samt hos Brenny så var det äntligen dax för den stora händelsen.

Lördagen spenderade Simon med att barbera sig, lämna campern & hämtade ringar. Japp, ni läste rätt! Det var ju påsklördagen så vi hade bara förmiddagen på oss. Under tiden var Clare och Katrina på jakt efter blommor för på söndagen var det dags för bröllop, närmare bestämt vår egen vigsel.  Att hitta blommor som såg ”handplockade” och vilda ut var en utmaning men med lite fantasi och uppfinnesrikedom skulle vi nog få till det.
Ringarna hade beställts i Nelson på sydön och skickats för resizing för att sedan skickas med express till Auckland.
Vigsellicensen hade även den beställts på lite okonventionell väg, mail av ansökan till skattekontoret i Wellington samt kreditkortsuppgifter. Några snabba samtal för att finna en vigselförättare på Waiheke Island, otroligt nog hade vi fått ihop allting på mindre än en vecka.

T.O.M en möhippa av minimala proportioner lyckades vi få till…ja Clare var fast besluten att Katrina skulle få en möhippa, det var liksom det minsta hon kunde göra.

När söndagen äntligen kom så bjöd Clare som blivit tilldelad posterna ”Head-Bridesmaid”, Best man och Vittne på en frukost som kommer ställa till det för oss på kommande bröllopsdagar. Ja, detta trots att hon på heder och samvete lovat att inga fler presenter skulle ges.
Hon bjöd på Eggs Benedict, Hollandaise-sås, Bacon och Spenat på rostade engelska bagels stod på menyn, till detta blev det naturligtvis Moet!! Lite förgrymmade (fast inte på riktigt såklart) men otroligt tacksamma njöt vi av att än en gång bli överösta av Clare generösitet.

DSC09695

Mer bortskämda än vi hade räknat med, knackade det plötsligt på dörren.
Utanför stod en kvinna med fler väskor än någon människa bör äga.
Clare hade även fixat med en stylist som skulle sminka och fixa håret på Katrina.

Simon satt förtrollad och tittade på när hans brud som redan innan var magiskt vacker blev ännu vackrare ja man trodde inte det var möjligt.

Under tiden fick vi reda på att ett av vårt andra vittne Tina hade blivit sjuk. Inga problem säger Clare och några samtal senare hade hon tagit kontakt med vännen Anna som bodde på ön Waiheke och de hade t.o.m lyckats koordinera sin klädsel med näst intill magisk precision. Döm själva…bilderna finns här nedan.

Precis när taxin svängde upp på uppfarten började det ösregna, ni vet sånt där monsunregn då himlen bara öppnar sig.
Då Clare blev lite nedstämd och förtvivlad, sa Katrina som den superbrud hon är, att någon gång måste vi ju använda regnjackorna vi släpat hela vägen från Sverige.

Nu ska ni inte leva i villfarelsen att bruden varit lika cool och lugn hela förmiddagen…nä lite fjärillar i magen fanns det allt för då stylisten efter 2 timmar avviserade att nu var hon misann klar, fick Katrina för första gången se sig själv i spegeln & OJ!! Vad som mötte henne stämde kanske inte så bra överens med den bild hon väntat sig efter att noga ha poängterat att hon ville se så naturlig ut som det bara gick. De sista 10 minuterna hade stylisten ägnat åt detaljerna, som för henne var ”grädden på moset”. Rosa glansig mun, massiva ögonfransar ackompanjerat av docksöta pastelliga färger. Håret var enormt fluffigt med perfekta lockar som fick tankarna att gå till de där platinablonda flickorna med plutande läppar och korksruvslockar man kan hitta i de inte allt för politiskt korrekta herrtidningarna. Kort sagt, det var inte mycket som var naturligt med den ”look” som nu mötte Katrina i spegeln. Visst ska stylisten ha en eloge för att hon så totalt lyckats förvandla någon till en ”Barbie on crack” på endast två timmar, men det var definitivt inte uppskattat. Katrina gick, efter att ha fått syn på sig själv i spegeln, loss med en handuk i ansiktet, och efter att ha torkat bort ca. 50 % började hon känna igen sig själv. Genom att tillbringa 5 min till att platta ner och få bort de värsts korkskruvarna såg håret faktiskt riktigt bra ut. Lite skamsen över att hon så tydligt visat sitt missnöje, kunde bruden återgå till att lugn se fram emot den stundande lilla cermonin.

Klockan ett på eftermiddagen tog vi färjan ut och möttes upp av Anne, vår vigselförättare, som hämtade och körde oss till stranden där ceremonin ämnades hållas.
Precis som vi anlände så slutade det regna och molnen började ge sig av.

Så ut på stranden blev det (efter ett blöjbyte), Annes man ställde upp som fotograf efter en snabb instruktion i hur en systemkamera fungerade var även han redo (trodde vi).

Ceremonin startade och där är allt en stor dimma för oss båda, uppfyllda av känslor och försvunna in i varandra så lyckades vi säga våra löften och slutligen skriva under vårt vigselbevis som sedan bevittnades av Clare och Anna.

Oroa er inte, ni kommer få läsa löftena som är på engelska.

Då det visade sig att vår fotograf troligtvis hade jobbat som bödel under den franska revolutionen, kapade han huvuden som den ultimata guilliotin. Här har ni några exempel

Beslöt vi oss att åka till en annan spot och ta lite bättre bilder så tyvärr är det sparsmakat med bilder från själva cermonin.

 

Simons Löften

My lovely Katrina

When we first met we were out of sync. I was without any goals, dreams and aspirations.
You guided me and helped me find a purpose. You helped me put up goals and through you I started dreaming.

I dreamt of starting a family of traveling the world.
We now have a beautiful daughter and we are now on a pit-stop in New Zealand saying our vows.

It hasn’t been easy, we have struggled with our many differences for they are many. But they are also what makes us strong.

My promises to you are.
I promise to make it my life’s mission to make you feel beautiful and loved.
To stand by you in all our decisions and to always communicate. To share with you my worries and hopes.
I promise to criticise you when criticism is needed.
And I promise to be less of a slob, that in itself is no small promise.

Together we are building a life and a family. We will struggle, we will doubt. But with good communication, a lot of patience and love we will succeed.

And if there is something I have for you it’s love.

I love you
Katrina

 

Katrinas Löften

Simon, my gorgeous man!

I’ve spent so many years looking for you, not knowing if you even existed…I am soo happy I found you.
With your beautiful eyes and sparkling mind, you make me soft and vulnerable yet strong as stone.

When I loose my way and feel weak and tired you’re always there to pick me up and guide me through…no matter the obstacle you always find a way and a solution.
You see me and understand me, most times before I do myself.
I always feel your love for me, even at times when I don’t deserve it.
You have seen me at my worst and still you’re by my side.

I promise to be your enabler and support your hopes and dreams (within reason)
I will also make you realise how unique and precious you are.
I even promise to have patience with you even when you are disorganized and I will help you find the things you constantly misplace.
I love you with all my heart and are forever in your debt for giving me our beautiful Vilja!!

Jag älskar dig Simon… Tack för att du finns!!!

Kvällen spenderades på restaurangen VinoVino som bjöd på fruktansvärt god mat och vin producerat på ön.