Efter en snabbvisit hos Jason och Cushla samt hos Brenny så var det äntligen dax för den stora händelsen.

Lördagen spenderade Simon med att barbera sig, lämna campern & hämtade ringar. Japp, ni läste rätt! Det var ju påsklördagen så vi hade bara förmiddagen på oss. Under tiden var Clare och Katrina på jakt efter blommor för på söndagen var det dags för bröllop, närmare bestämt vår egen vigsel.  Att hitta blommor som såg ”handplockade” och vilda ut var en utmaning men med lite fantasi och uppfinnesrikedom skulle vi nog få till det.
Ringarna hade beställts i Nelson på sydön och skickats för resizing för att sedan skickas med express till Auckland.
Vigsellicensen hade även den beställts på lite okonventionell väg, mail av ansökan till skattekontoret i Wellington samt kreditkortsuppgifter. Några snabba samtal för att finna en vigselförättare på Waiheke Island, otroligt nog hade vi fått ihop allting på mindre än en vecka.

T.O.M en möhippa av minimala proportioner lyckades vi få till…ja Clare var fast besluten att Katrina skulle få en möhippa, det var liksom det minsta hon kunde göra.

När söndagen äntligen kom så bjöd Clare som blivit tilldelad posterna ”Head-Bridesmaid”, Best man och Vittne på en frukost som kommer ställa till det för oss på kommande bröllopsdagar. Ja, detta trots att hon på heder och samvete lovat att inga fler presenter skulle ges.
Hon bjöd på Eggs Benedict, Hollandaise-sås, Bacon och Spenat på rostade engelska bagels stod på menyn, till detta blev det naturligtvis Moet!! Lite förgrymmade (fast inte på riktigt såklart) men otroligt tacksamma njöt vi av att än en gång bli överösta av Clare generösitet.

Mer bortskämda än vi hade räknat med, knackade det plötsligt på dörren.
Utanför stod en kvinna med fler väskor än någon människa bör äga.
Clare hade även fixat med en stylist som skulle sminka och fixa håret på Katrina.

Simon satt förtrollad och tittade på när hans brud som redan innan var magiskt vacker blev ännu vackrare ja man trodde inte det var möjligt.

Under tiden fick vi reda på att ett av vårt andra vittne Tina hade blivit sjuk. Inga problem säger Clare och några samtal senare hade hon tagit kontakt med vännen Anna som bodde på ön Waiheke och de hade t.o.m lyckats koordinera sin klädsel med näst intill magisk precision. Döm själva…bilderna finns här nedan.

Precis när taxin svängde upp på uppfarten började det ösregna, ni vet sånt där monsunregn då himlen bara öppnar sig.
Då Clare blev lite nedstämd och förtvivlad, sa Katrina som den superbrud hon är, att någon gång måste vi ju använda regnjackorna vi släpat hela vägen från Sverige.

Nu ska ni inte leva i villfarelsen att bruden varit lika cool och lugn hela förmiddagen…nä lite fjärillar i magen fanns det allt för då stylisten efter 2 timmar avviserade att nu var hon misann klar, fick Katrina för första gången se sig själv i spegeln & OJ!! Vad som mötte henne stämde kanske inte så bra överens med den bild hon väntat sig efter att noga ha poängterat att hon ville se så naturlig ut som det bara gick. De sista 10 minuterna hade stylisten ägnat åt detaljerna, som för henne var ”grädden på moset”. Rosa glansig mun, massiva ögonfransar ackompanjerat av docksöta pastelliga färger. Håret var enormt fluffigt med perfekta lockar som fick tankarna att gå till de där platinablonda flickorna med plutande läppar och korksruvslockar man kan hitta i de inte allt för politiskt korrekta herrtidningarna. Kort sagt, det var inte mycket som var naturligt med den ”look” som nu mötte Katrina i spegeln. Visst ska stylisten ha en eloge för att hon så totalt lyckats förvandla någon till en ”Barbie on crack” på endast två timmar, men det var definitivt inte uppskattat. Katrina gick, efter att ha fått syn på sig själv i spegeln, loss med en handuk i ansiktet, och efter att ha torkat bort ca. 50 % började hon känna igen sig själv. Genom att tillbringa 5 min till att platta ner och få bort de värsts korkskruvarna såg håret faktiskt riktigt bra ut. Lite skamsen över att hon så tydligt visat sitt missnöje, kunde bruden återgå till att lugn se fram emot den stundande lilla cermonin.

Klockan ett på eftermiddagen tog vi färjan ut och möttes upp av Anne, vår vigselförättare, som hämtade och körde oss till stranden där ceremonin ämnades hållas.
Precis som vi anlände så slutade det regna och molnen började ge sig av.

Så ut på stranden blev det (efter ett blöjbyte), Annes man ställde upp som fotograf efter en snabb instruktion i hur en systemkamera fungerade var även han redo (trodde vi).

Ceremonin startade och där är allt en stor dimma för oss båda, uppfyllda av känslor och försvunna in i varandra så lyckades vi säga våra löften och slutligen skriva under vårt vigselbevis som sedan bevittnades av Clare och Anna.

Oroa er inte, ni kommer få läsa löftena som är på engelska.

Då det visade sig att vår fotograf troligtvis hade jobbat som bödel under den franska revolutionen, kapade han huvuden som den ultimata guilliotin. Här har ni några exempel

Beslöt vi oss att åka till en annan spot och ta lite bättre bilder så tyvärr är det sparsmakat med bilder från själva cermonin.

Simons Löften

My lovely Katrina

When we first met we were out of sync. I was without any goals, dreams and aspirations.
You guided me and helped me find a purpose. You helped me put up goals and through you I started dreaming.

I dreamt of starting a family of traveling the world.
We now have a beautiful daughter and we are now on a pit-stop in New Zealand saying our vows.

It hasn’t been easy, we have struggled with our many differences for they are many. But they are also what makes us strong.

My promises to you are.
I promise to make it my life’s mission to make you feel beautiful and loved.
To stand by you in all our decisions and to always communicate. To share with you my worries and hopes.
I promise to criticise you when criticism is needed.
And I promise to be less of a slob, that in itself is no small promise.

Together we are building a life and a family. We will struggle, we will doubt. But with good communication, a lot of patience and love we will succeed.

And if there is something I have for you it’s love.

I love you
Katrina

 

Katrinas Löften

Simon, my gorgeous man!

I’ve spent so many years looking for you, not knowing if you even existed…I am soo happy I found you.
With your beautiful eyes and sparkling mind, you make me soft and vulnerable yet strong as stone.

When I loose my way and feel weak and tired you’re always there to pick me up and guide me through…no matter the obstacle you always find a way and a solution.
You see me and understand me, most times before I do myself.
I always feel your love for me, even at times when I don’t deserve it.
You have seen me at my worst and still you’re by my side.

I promise to be your enabler and support your hopes and dreams (within reason)
I will also make you realise how unique and precious you are.
I even promise to have patience with you even when you are disorganized and I will help you find the things you constantly misplace.
I love you with all my heart and are forever in your debt for giving me our beautiful Vilja!!

Jag älskar dig Simon… Tack för att du finns!!!

Kvällen spenderades på restaurangen VinoVino som bjöd på fruktansvärt god mat och vin producerat på ön.

Vi packade ihop oss och styrde mot Lake Pukake & Lake Tekabo, båda sjöarna får sitt vatten från bergen varför deras vatten är turkos-blå och otroligt vackert, förutom när det är mulet. Då Katrina var i Nya Zeeland för tolv år sedan regnade det i två dagar just då hon besökte de båda sjöarna, så vi hoppades på bättre lycka denna gång. Solen lyste då vi körde förbi Lake Pukake, men vinden var avskräckande stark för att vi skulle vilja campa vid den turkosfärgade sjön… men vackert var det. Vi körde istället vidare till Lake Tekapo som enligt Katrina bara skulle vara en liten bit därifrån. En halvtimme senare var vi fortfarande inte framme och vinden hade tilltagit ytterligare. Vår höga lilla camper betedde sig nu mer som en redbulls-hög ping-pong boll på vägbanan. Simon hade 25 % rattuslag åt vänster för att hålla vårt rullande hus på vägen och emellanåt så det blev lä, fick han snabbt parera upp för att inte slinka ner i diket. Då vi kom fram till Lake Tekapo blåste det nästan storm och regnmolnen låg tunga över Lake Tekapo… hmm jaja, vad vore sol över sjön? Säkert alldeles förskräckligt fult & tråkigt, eller alldeles, alldels UNDERTBART vackert. Nu blev det så att vi inte fick någon sol innan vi lämna den annars så vackra sjön men då vi fem timmar senare kunde skymta byn Kaikora var det fantastiskt väder.

Kaikora ligger ganska högt upp på sydöns östkust och är mest känt för att det 99% av årets alla dagar finns valar precis utanför. Anledningen är att det precis utanför Kaikora finns en djupvattengrav och då det dessutom kommer in varma strömmar ifrån Fiji, Samoa & Tonga gör det Kaikora till den mest ultimata seafood buffé valar kan tänka sig. Simon hade aldrig sett valar i frihet, så här skulle det åka på val safari. Men vi hade inte räknat med att båten inte tillåter barn under 3 år på båten. Men vi blev snart informerade om att det fanns både flygplan samt helikopter att åka ut med. Då Simon faktiskt inte åkt helikopter förut, om man inte räknar med förra året då vi hämtades upp av en gigantisk militärhelikopter efter lavinen i Norge, så var helikopter det självklara valet. På detta vis kunde vi både få syn på valar samt låta Simon få ett lite bättre minne av helikopterfärder. Nu undrar ni såklart om vi fick syn på någon val, och visst fick vi det. Då det bara var 5 minuter kvar på vår flygtur kom den upp till ytan efter att ha varit nere i över en timmes tid. Tänk er själva att kunna hålla andan i en hel timme, det hade inte varit fel då man snorklar eller då man behöver gå på utedassen i fjällen…inte för att ett toabesök tar en timme, men ni fattar.

Nu undrar ni säkert vad Vilja tyckte om flygturen, och svaret är bra. Hon gillade faktiskt att vara uppe i luften, men de där hörselskydden ville hon inte ha på sig. Mamma envisades med att det skulle vara på vilket till framkallade ett smärre vulkanutbrott av ilska hos Vilja. Det var bara att göra det enda som hjälper i dessa lägen…plocka fram tutten!! Så med tutten i Viljas mun fortsatte valsafarin, Vilja sparkade roat på Helikopterns sidodörr vilket fick mamma att hålla ett om möjligt ännu fastare grepp om Vilja. Kort sagt, vi kommer nog inte göra om det här med att åka helikopter den närmaste tiden, men visst va det en oförglömlig upplevelse.

Vi spenderade två dagar i Kaikora, två soliga lata dagar, vilket var precis vad vi behövde efter ett ganska högt tempo ner på sydöns västkust.

Från Kaikora dashade vi upp till sydöns nordligaste spets där vi tvingats lämna tidigare,
Denna gång var det strålande solsken och vi bokade en båt ut i naturreservatet för att kunna ta en dagsvandring.
På piren träffade vi det tyska paret Sascha och Caroline som var ute och reste runt med sin dotter Lotta som var en månad äldre än Vilja.
Vi kom bra överens och det visade sig att vi alla skulle på samma båt hem igen.

Med gyllene stränder och djungel var klimatet i det närmaste tropiskt, efter att ha avslutat vår rutt och i väntan på att bli upphämtade av båten igen så passade Simon på att fiska lite.
så han vadade ut til en stor sten och passade på att kasta lite, efter si så där 20 minuter fick han napp.
Nu är det så att tidvattnet skiftar så mycket som 6 meter så under de 20 minuterna hade vatten-nivån ökat med 30 centimeter något simon inte hade räknat med.
Då han varken hade håv eller andra redskap så blev det att gå in till stranden och ta upp fisken där.
ja det började bra tills han skulle stega på en sten belägen under vattnet. den hade tidigare varit 50cm ner så han felbedömde helt och ramlade pladask ner i vattnet.
Simmandes på rygg fick han nu bärga sin snapper i land.

På kvällen tillagade vi snappern med våra nyvunna vänner, det blev snapper i foliepaket med vin, grädde smör och annat gott samt ungsgrillade rotsaker.

En mysig kväll hade vi tills campingpersonalen kom och sa till oss att vi var lite högljuda.

Näst på tur stod vingårdarnas mekka, vackra Malborough. Malborough ligger nästan längst upp på sydön och sägs göra de bästa Sauvignon blanc. Så här skulle det provsmakas. Vi bodde i en litet, litet samhälle som heter Remwick och som de flesta som kommer till Malborough tog vi oss runt med cykel. Vilja fick sitta i sin ryggsäck, skyddad med både hjälm, sidoskydd och solskydd. Vi tillbringade två härliga dagar i området och provade vin på de lokala vingårna men också öl från ett ölbryggeri som var det enda i hela regionen.

Vår tid på Nya Zeelands sydön var nu till enda, så tidigt, tidigt den 31 mars tog vi färjan över till Wellington igen. Vi tillbringade dagen på stadens museum, Te Papa vilket är lite av Universeums motsvarighet. I morrn skulle vi åter träffa familjen Money så vi körde så långt från Wellington vi bara orkade, detta för att kunna komma fram tidigt till KatiKati och därmed få så mycket tid vi bara kunde med the Moneys.

Så lämnade vi Westport och de lata hundägarna bakom oss. Vi hade nu bestämt oss för att försöka komma ner till Queenstown på 3 dagar, så nu gällde det att fokusera. Vi följde kustvägen ner och stannade till vid Pancake rocks,

körde vidare till Hokitika där vi övernattade. Simon kollade på lysmaskar och Vilja tittade på hästar och åt sand på stranden.

Vi hade siktet inställt på Haast då vi hört talas om att Haast skulle vara något alldeles extra. Vi hade också upptäckt att detta var den sista staden innan Haast-passet som leder fram till Lake Wannaka, så här skulle det inhandlas massa mat och bensin. Nu var det ju så att Haast kanske inte var riktigt så imponerande och stort som vi inbillat oss. ”Staden” bestod av 15 hus, en bensinpump samt några ungdomar som stod och hängde utanför lokala glasskiosken, så att vi tillbringade 5 min i Haast är faktiskt lite av en överdrift, det blev snarare 3 min. Förvånade och förbryllade körde vi vidare mot Wannaka, varför pratade alla om att Haast va så fantastiskt imponerande?? Vår Campervan hoppade vidare på en tämligen gropig och snirklande landsväg in mellan de gigantiska bergen med tunga blåsvarta moln i horisonten. Då vi kört en liten stund började vi förstå… det var inte Haast town som va grejen, det var passet mellan Haast och Wannaka. Det är svårt att förklara så här har ni några bilder istället.

I slutet på dagen hittade vi det perfekta campingstället med utsikt över de imponerande bergen och strax ovanför de gyllene ängarna. Vi steg ur bilen och började göra oss reda för en fantastisk eftermiddag i solen… trodde vi!! 5 min senare var Katrina och Vilja i full galopp mot bilen med ett helt moln av sandflugor efter sig. Nu var det ju så att sandflugorna inte var ett dugg intresserade av Vilja men de hade blivit helt förälskade i Katrina, vilket inte var besvarat. Så det var bara att sätta sig i campern igen och köra vidare. När vi strax innan skymning nådde Lake Wannaka var första frågan som ställdes i receptionen på campingen, finns det sandfllugor här? Lyckligtvis var svaret nej och vi kunde pusta ut.

Lake Wannaka var otroligt vackert, så efter att Simon köpt sitt fiskespö, körde vi vidare mot Queenstown. Vi stannade på en freedom camping site nära Cromwell alldeles intill en å. Simon var fast besluten att tillaga lammkotletterna vi köpt samma dag, han tänkte minsann inte låta det faktum att vi endast hade en fungerande platta på gasspisen hindra honom. Lamm som legat i en rödvins marinad sedan lunch, stekt potatis samt rödvinssås (Gjord på tidigare nämnda marinad) stod på menyn. Så snart rödvinssåsen påbörjats stod det klart att vi glömt att köpa socker. Men Simon lät sig minsann inte avskräckas… ”D ä lugnt, vi har honung!”

1,5 timmar senare var kvällsmaten framdukad, förväntningarna var inte sepciellt höga för att uttrycka det milt. Men ajajaj…Ohh laaaalaaaalaaaaaa!!!! Hur va det ens möjligt?? Simon hade lyckats med konststycket att trots att han endast hade en fungerande platta få till den mest fulländade måltiden på väldigt, väldigt länge. Lammet va knaprigt på utsidan och rosa i mitten, rödvinssåsen fick gommen att hoppa jämfota av välbehag och potatisen var precis så där lagom stekt. Tänk att få bjuda chef Ramsey på detta…han hade förmodligen blivit deprimerad av att inte ha något att klaga på, perfekt! Senare på kvällen låg Simon utsträckt i campern och kunde inte riktigt sluta säga ”- Men visst va d gott?!! Va d inte?? Jag tyckte iaf. att det var sjukt gott… även om det kanske inte är så PK att ge sig själv beröm.”

Dagen efter, som numera kallas ”Dagen efter den fulländade lammupplevelsen” nådde vi Queenstown. Queenstown är äventyrens mecka och är dessutom beläget vid en stor sjö med massiva berg som backdrop. Vi skulle ta det lugnt men ett restaurangbesök skulle vi minsann unna oss. Så på kvällen gick vi till en känd fiskerestaurang vid namn Fishbone. Besöket började bra och då vi precis satt oss var det dags för Simon att byta Viljas blöja. Efter 10 min var Vilja och Simon fortfarande inte tillbaka… men strax började det höras ngt, ut kommer både Simon och Vilja, men Simon försvinner in på toaletten igen efter att ha lämnat över Vilja-paketet till mig. 10 min senare kommer Simon åter ut med en genomblöt T-shirt… d hade inträffat en liten bjöjbytarolycka. Simon riktar blicken mot baren och efter någon minut var han tillbaka med en splitter ny T-shirt med texten ”Fush & Chups”. Personalen hade, efter att Simon förklarat vad som hänt, fattat medlidande och gett honom en av de T-shirtar de vanligvis sålde.

Mätta och belåtna efter väldigt god måltid blev det nu en god natts sömn innan kommande äventyr

Då väderleksrapporten såg så där västkustsk ut på vår nuvarande position så tänkte vi oss en resa till västkusten.
Västkusten hade vi sedan innan varnats för då den enligt utsago var tråkig och dyster och att vädret inte var mycket att hurra för.

Men när vi anlände in i den lilla staden Westport som i ärlighetens namn påminde om en stad från vilda westrn med en rak huvudgata som kantades med merparten traktorer.
Ja dom var faktiskt riktigt många att ploga västgötaslätten inom loppet av några timmar hade inte varit ett problem om det inte hade varit för att alla traktorförare satt på det lokala bryggeriet och bäljade öl.

Det visade sig att ”westcoast tactors” vill vi minnas att dom hette reste runt hela sydön och samlade pengar till helikopterräddnings enheten som tydligen var en ideel organisation typ som vårt .

Lyckliga att vi inte hamnat efter dessa traktornissar på väg till Westport donerade vi en slant och gjorde dem sällskap.
På WestCoast Brewery var man frikostiga med drickat och efter att ha testat merparten av deras arsenal inhandlades ett 6-pack med vanliga öl och en 2-liters PET-flaska med en seasonal IPA (Ja i NZ så kan man köpa öl som man annars köper Cola). Precis som vi skulle lämna så kommer en man som urklippt ur en gammal Kalle Anka tidning, kraftig och med ett halsband av stora stjärnor och järnkors och gör oss sällskap. Ja som ni förstår var det stadens borgmästare som även han kände till bryggeriets frikostighet och som ville göra lite reklam för samhället.

Ja katrina som bara sippat på sina öl fick nu köra den korta biten ner till stranden där vi hittade en campingspot rätt på stranden.
Ja eller på nedfatrten till stranden blev vi snart varse när en klotrund herre stannade och jagade ögonkontakt. Han informerade om att detta var enda nerfarten till stranden så vi flyttade oss 3 meter åt sidan varpå han åkte ner på stranden släppte ut sin hund som fick springa efter bilen allt utan att lämna sitt fordon.

Några tankar om människans utveckling och hur man urskiljer ett I från ett U-land slog oss eller iaf Simon som var mäkta förbannad då mannen tillsynes försvann och aldrig återvände. Det visade sig att detta inte alls var enda nedfarten till stranden utan att mannen lurats lite.

Efter middagen så njöt vi av en underbar solnedgång och några öl (svårt att urskilja hur många då man dricker ur en 2-liters flaska).

Som forntida azteker och inkaindianer valde vi att ha solen som en vägvisare. Vi valde därför att undvika den annars soliga östkusten på sydön för att röra oss väster ut.
Då Pam nu borde ha träffat östkusten med full kraft så var väderleksrapporterna dystra för att underdriva lite.

Så vi begav oss emot Motueka och Able Tasman, vägen bar igenom Marlborough Wine-Country som var otroligt vacker.
Rad efter rad av perfekta vinstockar kantade vägen i vad som måste ha liknat tyskarnas intåg i paris år 194?.

Snart rullade vi in i det kanske mindre kända Humleregionerna. Nelson, Motueka, Riwaka alla från Able-Tasman regionen (Nelson en av simons absoluta favoriter)
Humle regionen var precis i skördetider och lukten av humle kunde kännas i luften.

Efter strul att finna en campingspot så hittade vi slutligen efter en som överblickade hela regionen.
men problemet var att komma upp en brant grusbacke ledde upp till den lilla platån.
Efter tre försök att backa upp gav Simon slutligen upp och beslöt sig för att köra framlänges istället.
Full gas och snart befann vi oss på platån aldeless lagom till solnedgången, visserligen luktandes av lameller men det var det ju värt.

vi plockade fram några franska ostar, kex och en flaska rödvin för att åtnjuta medans vi tittade på solnedgången.
precis som vi skulle öppna vår flaska så kröp en fyrhjulsdriven bil upp för sluttningen med sån där kattlik smidighet som man alltid önskar att man besatt.

Tyvärr var det markägaren som informerade oss om att vi befann oss på privat mark.
Så en camping längs med vägkanten och en vinfri afton var nu ett faktum då det redan börjat skymma.

Då cyklonen Pam hade för avsikt att träffa Katikati och nordöns östkust så beslöt vi oss för att lämna goda vänners lag och bege oss till sydön snarast möjligt.
Rapporterna om cyklonen var att den ödelagt stora delar av ön Venuatu och där skördat flertalet liv.

Så vid lunchtid satt vi i bilen på väg söder ut mot Wellington där vi skulle fånga morgonfärjan till sydön. Det blev snart uppenbart att vår GPS hade helt andra planer.
Inte långt efter Katikati bad den oss svänga av vår fina motorväg och in på en mindre asfalterad väg som snirklade sig som värsta orm och som troligtvis passerade var enda fårfarm mellan katikati och sydön. Ja får fanns det gott om men bensinmackar och annat matnyttigt (om man inte var av den mer barbariska ådran och helt enkelt roffade åt sig) var inget man bjöds på.

Snart befann vi oss i en öken som sträckte sig så långt ögat kunde se, vackert minst sagt men några tankar på att åtnjuta detta världsarv var inte på tal.
vi hade nämligen sedan länge börjat få lite tomt i tanken. Ja med 15mil tilll närmsta tätbygd och en dåligt trafikerad öken framför oss så var vi lite dystra i tankarna.
ECO-driving var nu ett måste, koppla ur i nedförsbackar m.m inte för att det hjälpte mycket då vi befann oss på en plattå i ordets rätta bemärkelse.

snart tändes reservlampan och det handlade nu inte om vi skulle behöva gå utan hur långt.

50 km: inget man önskar sin värsta fiende.
35 km: merparten av en marathon en väg, inte vidare kul och öknar sägs bli väldigt kalla nattetid.
21 km: görbart men knappast någgot mman vill pyssla med på en söndags afton
15 km: ja nu är det ju nästan en mysig promenad vi har att vänta.

Körandes på vad som måste ha varit ångor rullade vi slutligen in på tappen i samhället som evighetersedan hade varit 15 mil bort, överlyckliga att vi fått en bensinare.
Vilja var naturligtvis totalt ovetandes om sina föräldrars stresshormoner men hade hon vetat hade hon tyckt det var kanon

Att vi fått tankat

Vi tänkte att lite göteborgshumor inte skulle skada i vårrusket.

Fulltankade och riktigt sena rullade vi in på en ”freedom-camping” utanför Wellington.
GPS:en hade skickat oss kortaste vägen snarare än enklaste/snabbaste så vår resa hade tagit 9 timmar istället för våra tilltänkta 5.

På morgonen vaknade vi upp och insåg att vi befann oss på en jättefin spot aldeless vid vattnet. Något vi kanske kunnat njuta av om inte vår äslasde GPS hade valt att sända oss på en fårsafari föregående dag.

På färjeläget passade vi på att njuta av fördelen med en campervan, frukost och sedan en tupplur i väntan på bordning.

Färjan över gick i ett nafs,
Vilja tog en tupplur i nurseryt (barnkammaren) som bestod av 3 enorma spjälsängar som var och en skulle ha rymmt ett mindre barnhem. Ja dom var så stora att dom mer påminde om burar man skulle ha förvarat vilda gorillor och tigrar i innan de sålts på någon kinesisk svart marknad.
Sedan skall inte förnekas att vår sedan länge riviga dotter nu med sitt kryppande absolut påminde om en mix av dessa två rovdjur.

I Nya Zealand heter orterna allt som oftast någon form av upprepning katikati, matimati, pruttilutti osv.

Vi har ännu inte listat ut orsaken till de upprepande ortsnamnen men spekulerar som bäst i detta nu.

Ja en hel del spekulationer har vi hunnit med.
Den största har väl kanske varit vad de nya zeeländska kurvskyltarna stått för.

Jag vet att någon av er nu med säkerhet redan listat ut dessa kryptiska skyltar (bra gjort). Oss tog det iaf ganska många kurvor innan vi listade ut dess innebörd.

Först trodde vi att det var en gradangivelse på kurvan men det avfärdades efter ett par kurvor som enligt angivelsen 45 inte alls var 45 gradiga.

Nästa tes blev att det kanske var hur rak sträckan var i procent. Denna var dock desto svårare att bevisa.
Ja, att det kunde vara så simpelt som vilken fart man rekommenderas ha genom kurvan, slog oss som sagt efter ganska många kurvmil. Förresten var en del kurvor alldeles omöjliga att genomföra i 75 km/h. Ja…lika svårt som att ta ett bra kort på skylten i farten.
Ps: Vi behöver väl inte skriva vem som knäckte nöten…eller?!!

Men nu va d ju Katikati vi skulle skriva om. Vi körde in i Katikati på eftermiddagen…längs vägen stod poppelträden i givakt… välfriserade som värsta Kungshamnsbon. Det var inte svårt att förstå varför Jason & Cushla valt att bo här. Att familjen Money´s hus låg precis vid vattnet intill en park gjorde det ju inte diekt svårare att förstå.
Att träffa familjen Money (ja dom heter faktiskt Money i efternamn) var både konstigt och fantastiskt. Konstigt då det kändes så välbekant och fantastiskt då Simon kändes sig som en i gänget redan från start. Det kändes som om vi hade tagit upp tråden igen trots att det gått 10 år.
Jason & Cushla har sedan vi senast träffades fått två pojkar, Luca (8 år) & Perry (4 år). Pojkarna var underbara med Vilja och vi hade under två dagars tid hela tiden någon av pojkarna som lekte med vår lilla fjärt. Vi misstyckte såklart inte…men gladast var Vilja som dansade, tränade på sin gång men framför allt studerade pojkarna.
Viljan att hela tiden vara med de stora pojkarna var helt enkelt för stor och snart fick vi börja ha koll på henne då hon lärt sig att krypa som bästa militär.

Familjen Money tog väl hand om oss och motvillligt lämnade vi på söndagen tKatikati för att undvika stormen Pam. Vi insåg snart nackdelen med en krypande bäbis, tänk er att laga mat i en tidigare stor campervan med en fjärt som måste hållas ner med ena handen medans man steker med andra, eller när man i sängen ser en blöjbeklädd stjärt snabbt försvinna mot stupet som är sängkanten.

Tiden ”satt-sitter” var nu förbi. Å snabbt insåg vi att de lata dagarna var förbi. Vi var nog alla tre lika förvånade över hur snabbt utvecklingen går ibland.