Ja nu är det nästan ett år och en månad sedan vi blev välsignade med en underbar dotter och trötta blev intervjuade av SR på BB. Att allt sedan dess varit en dans vore ju en överdrift men det har varit det största som hänt i våra\t liv

Tänk att över en natt bli förälder, att bli någons allt. Ja ni kanske tänker ”så var det när jag träffade min partner” (inte föräldrabiten). Kanske är det så men mest troligt inte, föräldraskapet är mycket mer djuplodande än vanliga parrelationer.

Som sas i intervjun (se nedan) så känner man sig sårbar på ett sätt som inte går att beskriva.

Från odödlig ungdom till sårbar och orolig förälder över en natt ja visst är det förunderligt

Lillan finns redan på nätet längst ner på sidan har ni hela intervjun.

Efter att farmor & farfar åkt hem spenderade vi ytterligare en dag i Bangkok där vi bland annat fick gjort de sista måtten på våra uppsydda plagg vi flög därefter till Trat för ta båt över till lilla ön Koh Mak. Vi hade egentligen tänkt att åka till Koh Samet, som vi missade förra året men även denna gång var det ont om boendealternativ, så vi beslutade oss för att ta en titt på Koh Mak istället, vilket vi nu efter att ha kommit hit inte ångrar. Koh Mak är en riktigt liten ö som varken har bankomater eller 7/11, men det är väl inte så konstigt tänker ni…hmm ja det kan man tycka, men i Thailand har konstigt nog även den minsta hålan en 7/11 och en bankomat eller två.

Vi försöker vila upp oss så mycket vi bara kan och det största besluten under dagarna är var vi ska äta. Det är inte lika varmt och fuktigt här som på Koh Pangang, så här går det faktiskt att vara ute utan att försmäkta i värmen. Vår lägenhet ligger på en resort (Good time resort) som har en stor tropisk trädgård och djur som Vilja är väldigt intresserad av. På resortens restaurang finns det 2 hundvalpar och 2 kattungar, vilka kan få Vilja att sitta still i över 2 minuter åt gången ett annars omöjligt feat. Otaliga försök har även gjorts för att få lillan att skilja på katter och hundar men utan större lycka. Hon säger odiskriminerande ”ouphh” till alla fyrfota djur och även en och annan fågel även managern av resorten blir ibland ”ouph:ad” på.

Medan Simon och Katrina för första gången sedan vi lämnade Sverige för dryga tre månader sedan med flit vistats i solen har Vilja på en vecka fått tre nya tänder. Vi vill ju alla se fina och fräscha ut när vi kommer hem igen. Simon har tom fått fiskat lite även om hans enda hugg kom från stenar på botten.

Våra resterande dagar i Koh Phangan förflöt snabbt med endast mindre avbrott i vilan för snorkeltur och massage (om det nu kan kallas avbrott av vila).
Dagen för avfärd så hade vi bokat transfer till färjeläget för avfärd till fastlandet. Mycket riktigt dök även vår chaufför upp på avsatt tid men i en sedan. Han tog en snabb titt på vårt berg av packning och insåg snabbt att detta inte skulle gå. Han slängde snabbt ur sig något på thailändska och körde iväg igen, 10 minuter senare kom han åter denna gång med en pickup som snabbt lastades och vi var snart på väg till färjepiren.

Färjan till Chumpon skulle ta 3,5 timmar, det blev snart uppenbart att det skulle kännas längre. det var nämligen en del sjö och om man kunde liksom se i folks ansikten hur dom sakta blev blekare och blekare och snart var akterdäcket en samlingsplats för flertalet spyende. Som tur var klarade vi oss bra med endast mindre obehag. och när vi äntligen kom till chumpon så gjorde vi stormissen att sätta oss i en taxi innan vi förhandlade ett pris för transport till vårt boende. Det konstiga med situationen var att vi verkade förhandla med taxiförmedlaren och inte chauffören. 800bath ville han ha för att köra oss varpå Simon drog i ”handbromsen” packade ur taxin och sprang uppför gatan för att fixa en taxi som inte kostade ”en förmögenhet”. Sagt och gjort hade vi snart halverat priset.

Vårt nya boende var en fin resort (Buadara Chumpon) som Simon och Katrina hade bott på sedan tidigare, resorten som har extremt bra mat lyckades även denna gång med att mätta och imponera med sin matlagning. Tanken var nu att återhämta oss så gott som möjligt innan det tidiga morgonflyget men baren vägg i vägg med resorten hade andra planer. Man hade nämligen kareokekväll och ämnade hålla på till 22:00. Simon och Katrina beslutade snabbt efter att ha hört soundchecken att flytta till en ny bungalow på andra sidan resorten, detta då vår bungalow endast hade en mur emellan oss och kareoke-sångarna.

Ett vist beslut visade det sig då man vid 01:00 fortfarande inte hade slutat skråla. (skråla= ömsom sjunga smäktade thai-låtar i helt fel tonart, spela thailändska motsvarigheten till eurotechno på högsta volym)
Hur Hans och Åsa fick en blund är för oss ett under då dom låg kvar inte långt ifrån alla dessa sjungande-asiater.

På morgonen kl 06:00 dök vår taxi upp och efter snabb hantering på flygplatsen var vi snart i luften.

En visit till skräddaren, Platinum (BKKs grossist butik för mode) och MBK där Katrina och Simon lyckades med bedriften att förlora varandra för er som vart på MBK så kan ni tänka er av effekten av ”public-announcement” efter si sådär 45-minuter så lyckades vi slutligen ha en enad tanke så vi möttes vid informationen på markplan.

Vi insåg då att det kanske var dags att avrunda en händelsefylld dag i BKK. Hemma väntade ju trots allt Viljas farfar som vid 19-tiden troligen var riktigt hungrig.

Ja nu är väl titeln kanske lite överdriven men efter 2 veckor med farmor och farfar var det nu dags att säga farväl.
Så vår sista dag passade vi på att se till att få handlat det sista till viljas farmor och farfar. Jeans till farfar, objektiv till farmor och en full uppsättning bestick till dem båda som efter detektivarbete av Katrina kunde hittas på Siam Paragon. Besticken hade farföräldrarna hittat i vår hyrda BKK lägenhet och blivit störtförtjusta i.

På kvällen bjöd vi dem på middag på resturangen ”Issaya Siamese Club” där vi förlovat oss dryga året tidigare. Ja med minst sagt fulla magar lämnade vi restaurangen. Om ni är i BKK så passa på att besöka Issaya då det är en kulinarisk upplevelse av den högre skolan.

Med bara fyra dagar kvar tills Viljas farmor och farfar skulle landa och trötta efter Viljas nattsudderi så var vårt nya boende perfekt. AC som hjälpte till med Viljas sömn och hundratals av filmer i mediaboxen som hjälpte oss föräldrar att koppla av. Ja så till den milda grad att vi nästan gick i ide, ut kom vi endast när magen kurrade eller chipsen var slut *nästan iaf*, ibland gick en av oss ut och hämtade mat…åsså åt vi inne i vår lagom tempererade våning. Boendet var verkligen jättefint och inte ens småkrypen vågade sig in på det vita polerade golvet.

Som tur var hittade vi bra restauranger inom kort gångavstånd så vår vila slapp bli allt för störd. Besök till den store Buddah:n bjöds det även på men denna gång iförd full mundering. Ja som ni hör var det inte mycket verkstad.
På kvällen då vi kom tillbaka från ett av våra restaurangbesök hängde det ngt stort på vår dörr till lägenheten. Det var en fruktkorg, modell större, den visade sig vara från vår hyresvärd som ursäkt för att det strulat så när vi skulle ”checka in”. Wow…det kan man kalla en grand gesture!!

Snart var det dax att plocka upp farföräldrarna på flygplatsen och bege oss till vårt nya boende. Som tur var var det svalt när planet landade med endast 25-28 grader i skuggan så farfar som trots inrådan reste i jeans hade ännu inte fått värmslag.

Flygplatser får Katrina att bli sådär lite gråtmild och känslosam, så många avsked och kära återseenden. Det var verkligen roligt att träffa Hans och Åsa och Vilja lät sig glatt lyftas över i deras knä. Vi tror att våra regelbundna skype-sessioner har gjort att hon nu kände igen dem.

Från Koh Samui skulle vi ta färjan över till Koh Phangang och några timmar efter vi landat var vi framme i vårt nya boende. Boendet som vi hyrt via AirBnB var enriktig hit… huset visade sig vara bättre än vi kunnat hoppas och låg helt perfekt med en underbar vy över viken Thong Nai Pan Yai.
Huset har en enorm veranda med hängmatta och andra sköna sittalternativ. Även resorten som ligger precis nedanför backen (1 minuts promenad) har oväntat bra mat och otroligt mysig personal. Behöver vi säga att Vilja är allas kelgris och precis som på Fiji ville personalen från första stund leka och gosa med henne. Här ska vi stanna i 10 dagar och det känns jättebra!!

AirBnB inbjudan

Efter att återigen blivit bortskämd av Clare med familj åkte vi tidigt nästa morgon till flyget & redan innan lunch var vi i Fiji. En liten flygplats välkomnade oss med sjungande herrar i ”kjol” och färgglada skjortor. Vi tog taxi till där vi skulle tillbringa de första 3 nätterna och gladde oss åt att de lata dagarna här i Fiji precis skulle börja. Vi hade sedan tidigare bokat alla våra hotellvistelser så om 3 dagar skulle vi ut till Waya island ca 1 timmes båtfärd från fastlandet.
När vi anlände till hotellet hade Simon en sprängande huvudvärk och den blev inte bättre då vi vid incheckning blev upplysta om att det kostade 25FFiji $ (125 SEK) per natt att ha en infant i rummet. Detta utan att vi ens blivit erbjudna en barnsäng. Nu kunde det bara bli bättre tänkte vi. Katrina gick till baren för att inhandla lite vätska, närmare bestämt 4 st 33 cl coca cola samt 3 st stora vattenflaskor, här skulle det vätskas upp. När hon sträcker fram min 20 $ står killen bakom baren kvar, då hon frågade tittar på honom upprepar han ”– 48 $ Miss”. Han ville alltså ha ca 240 SEK för 4 st cola och 3 vatten, dvs. mer än dubbelt så mycket som om vi skulle köpt det på en bensinmack i Sverige. Lite chockad frågar jag vad jag kan få för 20 $, han får tänka en lång stund sedan ger han mig 1 vattenflaska och 2 cola. Efter denna händelse visste vi bättre, här skulle det minsann inte ätas eller drickas något såvida vi absolut inte behövde…operation Robin Hood hade påbörjats. Då det var dags för frukost åts det så skinnet runt magen spände som en putande bongotrumma. Vi såg till att bunkra upp med Wetabix & frukt till Vilja. På kvällarna åt vi någon annanstans än på vårt resort, ja här skulle det markeras. Då det efter tre nätter var dags för avfärd var vi väl förberedda & hade packat det mesta dagen innan, det enda som kvarstod var den obligatoriska ”sista titten”, så som vanligt tittade vi under sängarna, lyfte på handdukar, täcken och kuddar. Vi var i stort sätt klara när Katrina bara ska lyfta bort den sista kudden ochi ögoknvrån ser hon en ganska stor skugga lossna från kudden. Skuggan var enl. Katrina den största spindeln i världshistorien, men enligt Simon är den ”endast” den största han sett IRL, utanför ett terrarium. Den var enligt Simon inte så hårig & såg mer ut som en anorektisk fågelspindel. Katrina hann inte riktigt studera den då hon & Vilja 2 sekunder senare var ute ur bungalowen, frenetiskt flämtande och steppande…medan orden ”den va ju enorm, jag dör!!” Lite senare samma morgon kom det nya hotellets bil och hämtade upp familjen för att vid lunchtid redan vara framme på en liten ön, ca 1,5 timmes båtresa från huvudön.

Synen som mötte oss var precis som de där bilderna som kommer fram när man googlar på Fiji. Vattnet var turkost och helt klart, sanden vit och palmträden svajade lite sådär lagom. Simon kunde inte stå emot impulsen att dyka i, så frågade tittade han på Katrina – får jag hoppa i och simma in, är du ok med att ta Vilja? Självklart fick han hoppa i…och nästan lika kvickt som Katrina hade varit ute ur bungalowen tidigare på morgonen, fick Simon av sig kläderna och hoppade i.

På stranden väntade personalen, som välkomnade oss med sång, dans och bländande leenden…en dramatisk skillnad från föregående hotell. Det tog inte lång tid innan incheckningen va klar och vi visades till vår bungalow självklart med en välkomstdrink i hand. Vilja hamnade i famnen på en av personalen som hette Matelita. Och då vi hade visats runt frågade Matelita om hon fick ta med Vilja och låta henne hälsa på de andra i personalen. När det blåstes i snäckan för lunch var Vilja ännu inte åter så vi beslöt oss för att passa på att njuta av en lunch utan fingrar som greppade efter allt inom räckhåll.
Halvägs igenom lunchen kom Vilja tillbaka med ett leende, till vår stora förvåning var Vilja nu iförd nya kläder. Det visade sig att Vilja beslutat sig för att testa de nyinköpta fijiblöjorna som tyvärr höll något lägre kvalitet än vad vi var vana vid.

Som enda barn på resorten var Vilja snart kändis och vi såg henne allt mindre och mindre, kvinnor som män stal iväg henne för att gulla lite.
Pussar, kramar och tjuvnyp var nu en vardag för vår lilla prinsessa, så till den milda grad att vi fruktar den dag då vi lämnar Fiji och måste kompensera för all denna uppmärksamhet. Vi stortrivs verkligen här, där personalen på resorten alla kommer från byn som ligger 15 min bort. Vi spenderar dagarna med att göra så lite som möjligt och vi har ännu inte gjort varken någon utflykt eller snorkeltur. Självklart har vi snorklat på revet som ligger precis vid stranden och om vi ska vara ärliga räcker det helt och full. Simon är väl inte super impad, men Katrina tycker korallerna är bland de färgstarkaste hon sett. Simon hävdar bestämt att Galapagos är tveklöst bäst.

På Torsdagen körde vi ner från nordre nordön och lämnade Tane Mahuta bakom oss. Vi körde till nordöns Klondike, den lilla hålan Thames.

Timingen i vår körning var kanske inte den bästa då vi passerade Auckland i värsta rusningen. Men vad gör det när man har semester… tänkte vi. Inte heller gjorde det faktum att det var dags att mata Vilja oss modfälda. Det var bara att med på bästa möjliga akrobatiska vis försöka få tutten till Viljas mun, å det gick fint även om det såg lite roligt ut. Simon var dock mäkta imponerad av mor & dotters samarbetsVilja. Att det nu började ösregna samtidigt som solen så sakteliga började gömma sig bakom horisonten var inte heller något som berörde oss semesterfirare.

Men så var det det här med att vara ”off the grid”… dvs internetlösa. Vi hade sedan ngn dag funderat på att skaffa ett abonnemang för att just kunna hålla kontakten med vänner samt kunna kolla väder, så varför inte ordna detta nu.
Ja, Bengt V… vi vet att du skakar menande på huvudet nu, men tänk dig själv att inte kunna lyssna på varken nyheter/väder eller ha tillgång till bil, då får du en känsla för hur ”off the grid” känns för oss 70/80-talister.

Vi svängde in på närmaste ”pit stop”, som faktiskt hade det mesta i både mat & bilväg.
Katrina och Vilja trotsade regnet för blöjbyte medan Simon ringde mobiloperatören. Allt gick smidigt & 15 minuter senare var vi både en använd blöja fattigare samt ett internetabonnemang rikare, Yes!!

Nu visade det sig att riktigt sp enkelt skulle det inte bli, ty då Simon vred om nyckeln för att starta vår campervan hände absolut ingenting. Anledningen var att vi glömt ljuset på (i NZ måste man manuellt slå på sin belysning), så nu stod vi i ösregnet med ett dött batteri. Nu var det ju så att inget innan denna incident berört oss så varför låta detta få oss ur balans?!
Om man hade fått välja plats, hade detta varot just platsen man velat vara på för ett dött batteri. Simon som den karlakarl han faltiskt är gick därför lugnt över till den närliggande bensinstationen. Blev uppmanad att köpa startkablar men i köpet ingick starthjälp med en av de anställdas bilar.
När väl batteriet var lokaliserat, vilket visade sig vara svårare än väntat… eller nja snarare konststycket att få upp sätena i bilen, (motor och batteri sitter nämligen under passagerarsätet) som var det svåra, särskilt då Viljas barnstol var mer eller mindre fast installerad i billen. Men men… efter 30 minuter var bilen startad av mamma & Vilja, detta då det krävdes att någon höll startkablarna på plats. Så vidare emot Coromandel bar det.

En natt i nordöns klondike, staden Thames för att sedan åtnjuta en underbar förmiddag vid en av Coromandels alla underbara stränder.

En snabb visit till ”hot water beach” visade att vi hade missat tidvattnet.
Stranden har fått sitt namn då man två timmar i anslutning till tidvatten kan gräva en pool på stranden och då åtnjuta varmt grundvatten.
En naturlig jacuzzi så att säga.

Så grannstranden fick det bli istället.
Den var mindre känd och tom vackrare så vi passade på att lapa lite sol och ta en god lunch.

Vi kom så äntligen iväg från Happy Campers, vid 16:15.
Vi skulle bara ta oss igenom Auckland igen för att sedan styra vår camper norrut. Slutdestinationen var Bay of Islands (BOI) som är lite av Nya Zeelands motsvarighet till Stockholms skärgård. Med sina ca 150 öar i det näst intill tropiska klimatet är BOI en attraktiv semesterort. Simon körde campern som om Sverige fortfarande hade haft vänstertrafik… Ja om man bortser ifrån enstaka försök att växla med förardörren, att indikera med vindrutetorkarna och att avlägsna regn från vindrutan med blinkersen.
Allt detta medans Katrina ojjade sig över att hon tyckte det kändes omöjligt att tänka sig själv bakom ratten då allt bakvänt och ovant.
Efter ca 5 timmar var vi äntligen framme, detta efter att precis ha hunnit med den sista färjan över till Russel.
Första natten i vårt nya lilla rullande hem blev riktigt skön. Efter att under hela Auckland vistelsen ha sovit allt annat än bra vaknade Vilja endast ett fåtal gånger och då morgonen grydde var det riktigt skönt att vakna upp till ljudet ”BoabBoabBoabBoab”…strålande solsken gjorde inte saken sämre.
Då det inte fanns några lediga platser på ngn av båtturerna, fick vi tipset att åka ut till en strand som visst skulle vara ganska fin. Sagt & gjort, vi åkte iväg och ojojoj. Stranden låg gömd bakom en kulle och vattnet var precis sådär turkost man ser på bilder, vilken start på vår campingresa!!

Nästa plats att besöka var Tane Mahuta, vilket är Nya Zeelands äldsta och största kaori träd. Tane Mahuta är Maorifolkets trädgud & visst va den mäktig med sina 13 meter i omkrets och 1200-2000 årsringar!! Vilja var som trollbunden av små löv vid Tane Mahutas fötter, allt medan Simon försökte få till det perfekta kortet. Simon försökte förgäves få Vilja & mamma att le samtidigt…men Vilja ville bara peka på smålöven.

Efter att vi lämnat Tane Mahuta så vägrade skuggan av hans väsen att lämna oss. Han blev ämnet till en mängd skämt varav ”Hakuna matata” var de lindrigaste.

Då vi befann oss på norra öns västra sida tillbringade vi några timmar mitt på dagen vid en stor öde strand och UV-tältet va nu åter uppfällt & gav skön svalka från solen. Att vi sedan lyckades fälla ihop det igen gjorde oss mäkta imponerade av oss själva.

Ps. info för Bengt V:
Dagens lunch blev spagetti & köttfärssås.

Tisdag 3/10 – 2015
Äntligen var det dags att hämta vårt hem för de kommande 24-dagarna.

På morgonen åker Shane och Simon till depån i Auckland. Smidigt går allt och vi är strax en campervan rikare.
Vi rör oss snart emot Marlenes hus för att packa in mat och dryck.

Vid huset pusslar vi som tokar för att få allt på plats och innan avfärd så ska vi sätta barnstolen på plats…
Hur stänger man av airbagen?
Manualläsning ger ingen klarhet i frågan. Så med Internet till hjälp listar vi ut att airbagen inte går att stänga av på bilen. Problemet är att mittensätet endast har ett 2-punktsbälte.

Vi ringer depån som informerar oss om att dom har lösningen. Vi tar oss dit i snigelfart och lillan i Katrinas knä.
Det visar sig snart att depåns lösning är att sätta fast barnstolen med endast 2-punktsbältet. Vi insisterar på att det skall vara riktigt gjort varpå man hämtar en jättebarnstol. Denna ställer till problem då den hamnar ivägen för växelspaken.

Ägaren tar med simon upp på vinden och visar sitt barnstolsförråd.
11 halv-slaktade barnstolar alla saknar någon del, remmar eller dylikt. Vi inser snart att detta kommer bli en macgyver.

Ägarn blrjar bli otålig och sänder iväg oss med en medarbetare till en lokal baby-butik. Men här har man inte heller en lösning på problemet.

Tillbaka på depån har den lokala teknikern återvänt från ett ärende och börjar titta på en lösning.
Han återvänder snart med remmar från två barnstolar som han slaktat.
Dessa har han snart bundit ihop och försöker fästa i ankaret som finns bakom mittsätet. Ankaret är tyvärr endast stort nog för en krok.

Man ser en lampa tändas och han skyndar iväg och hämtar en vaktmästarring en sån där man fäster alla sina nycklar på.
Simon skakar på huvudet och säger ännu en gång nej, här skall det göras riktig.

Ytterligare fusklösningar erbjuds den ena värre än den andra alla med samma bistra gensvar. Snart kapitulerar teknikern och inser att han måste lösa detta på riktigt. Något som av de nu 13 slaktade barnstolarna att döma var en specialitet.

Snart finner han ett ankare som han fäster i karossen bakom sättet. Simon godkänner och han tar en lättnadens suck.

Man tänker när man reser till ett västerländskt land att säkerhet är en av topprioriteterna men så är inte fallet. Sedan kanske det var naivt att tro att landet som uppfunnit merparten av alla extremsporter, skydiving och bungyjump är bara några välkända exempel.

Helgen bjöd på vin och ölprovning på den underbara ön Waiheke utanför Aucklands kust. Ön är full smockad med vingårdar och fina beachfront properties.

I solsken åtnjöt vi goda viner och om möjligt ännu bättre sällskap i Shane och Clare. Vilja njöt i den medhavda UV-Paviljongen som vid uppfällning skapade en hel del stora ögon… hur kunde något så stort fällas ihop till något så litet? Än mer imponerade blev våra åskådare när vi sedan fick ner tältet i påsen igen. Men mest imponerade blev vi nog själva och har sedan dess varit lite rädda för att packa upp tältet av rädsla att inte få ner det i påsen igen.

På helgen bjöd vi även på ”Swedish Meatballs and lingonberry creamsauce”. Ja vi försökte iaf, köttbullarna var inga problem men 
var hittar man sina lingonberries?
Det slutade med att vi gjorde vår gräddsås med engelsmännens älskade tranbär och tro det eller ej det blev en succé. 

Måndag 3/9 – 2015

Efter en omfaffande Facebookkampanj emot företaget NZ Motorhomes kom på måndagen ett argt samtal från företagets ägare. Han informerade oss om att hyran inte alls låg hos honom men att dom var villiga att ge oss en rabatt på 500 NZD på hyra av ett nytt fordon (motsvarande 3000SEK). Men då ville han att vi tog ner vår post på deras facebook vägg.

Slutligen fick vi bokat en bil som var större och dyrare än vår initiala hyra men troligen till det bättre då den första absolut var i minsta laget.

Bilen skulle vara redo för upphämtning på Tisdagen. Så vad bättre att göra än att inhandla råvaror.
Pak’n’Save blev det naturliga valet. Butiken där man sparar 20-25% genom att packa sina egna varor. I NZ får man nämligen sina varor packade åt sig av kassörskan. Kylvaror i en påse osv.
Som arbetsvilliga och snåla svenskar så tyckte vi oss kunna anstränga oss lite extra.

Fredag 6/3 – 2015

På fredagen besökte vi Auckland marina för att titta på Volvo Ocean race båtarna och åt en god lunch i stan på en lite gömd tapas restaurang.

På kvällen njöt vi av ostbricka och såg en film. The story of everything en biografi över Stephen Hawkings liv. Vi förundrades över hur tålmodig hans fru var med honom.
Detta tills vi senare fick reda på att biografin som filmen baserats på var skriven av just henne. Samt att hon vid ett tillfälle även försökt förgifta honom.
Så lite väl vinklad var den allt.

Men en helt klart sevärd film.

Lördag 7/3 – 2015

Vi väcktes med glada nyheter. Anthony på ”Sweet As Campers” ringde och informerade om att vi kunde hämta campervanen i förtid. Något som lät riktigt bra då det lät oss komma igång lite tidigare. Simon och Shane åkte iväg för att hämta vanen. Men på plats framgick det snabbt att man hade strulat till vår order. Vi hade fått en ”2-seater” trots att vi i vår bokning tydligt informerat om att vi behövde en ”3-seater”. I Nya Zeeland så har man samma regler som men hade i Sverige för 15 år sedan. Dvs. att alla som har bälte på sin plats måste använda det. (Något som tillämpats friskt i den Burgianska familjen när man fyllt bilen med hela hockey- och fotbollslag när det kommit till bortamatcher).

Anthony försökte därför pracka på oss bilen trots sitt snedsteg. Något vi blankt sa nej till. Sedan försökte han erbjuda att binda fast barnstolen.
Då felet låg hos honom informerade Simon honom om att han fick lösa det. Antingen genom att ta fram en annan bil eller att betala mellanskillnaden för att hyra ett annat fordon.
Han informerade oss då att vår hyra var med vår agent NZ Motorhomes och att han endast tänkte betala tillbaka vår initiala hyra.

Vi fick helt enkelt lämna depån tomhänta. Vi var i kontakt med NZ motorhomes som inte heller dom var intresserade av att ge oss någon kompensation utan erbjöd oss 2 fordon som båda var ungefär dubbelt så dyra som vår initiala hyra.
Upprörda beslutade vi oss för att använda dagen till något bättre än att bara ringa runt till Nya Zeelands alla uthyrare. Detta då alla vi var i kontakt med ändå var full bokade.

Det fick bli en picknick i lokala parken med rester ifrån festmåltiden vi haft på Torsdagen och några godbitar ifrån den lokala franska delin.
Bortsett ifrån en skräckinjagande svart svan som terroriserade alla parkgäster var det en jättemysig upplevelse.

Kvällen spenderades med Marlene, vi bjöd på ceasarsallad med hemmmagjord dressing. Om ni någongång försöker er på att göra en ceasardressing i ett engelsktalande land så finns inget som heter sardeller.
Utan deras motsvarighet heter anchovis (helsnurrigt eller hur).