På tvärs över sydön

Vi packade ihop oss och styrde mot Lake Pukake & Lake Tekabo, båda sjöarna får sitt vatten från bergen varför deras vatten är turkos-blå och otroligt vackert, förutom när det är mulet. Då Katrina var i Nya Zeeland för tolv år sedan regnade det i två dagar just då hon besökte de båda sjöarna, så vi hoppades på bättre lycka denna gång. Solen lyste då vi körde förbi Lake Pukake, men vinden var avskräckande stark för att vi skulle vilja campa vid den turkosfärgade sjön… men vackert var det. Vi körde istället vidare till Lake Tekapo som enligt Katrina bara skulle vara en liten bit därifrån. En halvtimme senare var vi fortfarande inte framme och vinden hade tilltagit ytterligare. Vår höga lilla camper betedde sig nu mer som en redbulls-hög ping-pong boll på vägbanan. Simon hade 25 % rattuslag åt vänster för att hålla vårt rullande hus på vägen och emellanåt så det blev lä, fick han snabbt parera upp för att inte slinka ner i diket. Då vi kom fram till Lake Tekapo blåste det nästan storm och regnmolnen låg tunga över Lake Tekapo… hmm jaja, vad vore sol över sjön? Säkert alldeles förskräckligt fult & tråkigt, eller alldeles, alldels UNDERTBART vackert. Nu blev det så att vi inte fick någon sol innan vi lämna den annars så vackra sjön men då vi fem timmar senare kunde skymta byn Kaikora var det fantastiskt väder.

Kaikora ligger ganska högt upp på sydöns östkust och är mest känt för att det 99% av årets alla dagar finns valar precis utanför. Anledningen är att det precis utanför Kaikora finns en djupvattengrav och då det dessutom kommer in varma strömmar ifrån Fiji, Samoa & Tonga gör det Kaikora till den mest ultimata seafood buffé valar kan tänka sig. Simon hade aldrig sett valar i frihet, så här skulle det åka på val safari. Men vi hade inte räknat med att båten inte tillåter barn under 3 år på båten. Men vi blev snart informerade om att det fanns både flygplan samt helikopter att åka ut med. Då Simon faktiskt inte åkt helikopter förut, om man inte räknar med förra året då vi hämtades upp av en gigantisk militärhelikopter efter lavinen i Norge, så var helikopter det självklara valet. På detta vis kunde vi både få syn på valar samt låta Simon få ett lite bättre minne av helikopterfärder. Nu undrar ni såklart om vi fick syn på någon val, och visst fick vi det. Då det bara var 5 minuter kvar på vår flygtur kom den upp till ytan efter att ha varit nere i över en timmes tid. Tänk er själva att kunna hålla andan i en hel timme, det hade inte varit fel då man snorklar eller då man behöver gå på utedassen i fjällen…inte för att ett toabesök tar en timme, men ni fattar.

Nu undrar ni säkert vad Vilja tyckte om flygturen, och svaret är bra. Hon gillade faktiskt att vara uppe i luften, men de där hörselskydden ville hon inte ha på sig. Mamma envisades med att det skulle vara på vilket till framkallade ett smärre vulkanutbrott av ilska hos Vilja. Det var bara att göra det enda som hjälper i dessa lägen…plocka fram tutten!! Så med tutten i Viljas mun fortsatte valsafarin, Vilja sparkade roat på Helikopterns sidodörr vilket fick mamma att hålla ett om möjligt ännu fastare grepp om Vilja. Kort sagt, vi kommer nog inte göra om det här med att åka helikopter den närmaste tiden, men visst va det en oförglömlig upplevelse.

Vi spenderade två dagar i Kaikora, två soliga lata dagar, vilket var precis vad vi behövde efter ett ganska högt tempo ner på sydöns västkust.

Från Kaikora dashade vi upp till sydöns nordligaste spets där vi tvingats lämna tidigare,
Denna gång var det strålande solsken och vi bokade en båt ut i naturreservatet för att kunna ta en dagsvandring.
På piren träffade vi det tyska paret Sascha och Caroline som var ute och reste runt med sin dotter Lotta som var en månad äldre än Vilja.
Vi kom bra överens och det visade sig att vi alla skulle på samma båt hem igen.

Med gyllene stränder och djungel var klimatet i det närmaste tropiskt, efter att ha avslutat vår rutt och i väntan på att bli upphämtade av båten igen så passade Simon på att fiska lite.
så han vadade ut til en stor sten och passade på att kasta lite, efter si så där 20 minuter fick han napp.
Nu är det så att tidvattnet skiftar så mycket som 6 meter så under de 20 minuterna hade vatten-nivån ökat med 30 centimeter något simon inte hade räknat med.
Då han varken hade håv eller andra redskap så blev det att gå in till stranden och ta upp fisken där.
ja det började bra tills han skulle stega på en sten belägen under vattnet. den hade tidigare varit 50cm ner så han felbedömde helt och ramlade pladask ner i vattnet.
Simmandes på rygg fick han nu bärga sin snapper i land.

På kvällen tillagade vi snappern med våra nyvunna vänner, det blev snapper i foliepaket med vin, grädde smör och annat gott samt ungsgrillade rotsaker.

En mysig kväll hade vi tills campingpersonalen kom och sa till oss att vi var lite högljuda.

Näst på tur stod vingårdarnas mekka, vackra Malborough. Malborough ligger nästan längst upp på sydön och sägs göra de bästa Sauvignon blanc. Så här skulle det provsmakas. Vi bodde i en litet, litet samhälle som heter Remwick och som de flesta som kommer till Malborough tog vi oss runt med cykel. Vilja fick sitta i sin ryggsäck, skyddad med både hjälm, sidoskydd och solskydd. Vi tillbringade två härliga dagar i området och provade vin på de lokala vingårna men också öl från ett ölbryggeri som var det enda i hela regionen.

Vår tid på Nya Zeelands sydön var nu till enda, så tidigt, tidigt den 31 mars tog vi färjan över till Wellington igen. Vi tillbringade dagen på stadens museum, Te Papa vilket är lite av Universeums motsvarighet. I morrn skulle vi åter träffa familjen Money så vi körde så långt från Wellington vi bara orkade, detta för att kunna komma fram tidigt till KatiKati och därmed få så mycket tid vi bara kunde med the Moneys.

 

DSC09587_Edited

 

 

 

 

 

 

 

 

Man ska ha husvagn…lalala lalalalaaaaa

Så lämnade vi Westport och de lata hundägarna bakom oss. Vi hade nu bestämt oss för att försöka komma ner till Queenstown på 3 dagar, så nu gällde det att fokusera. Vi följde kustvägen ner och stannade till vid Pancake rocks,

körde vidare till Hokitika där vi övernattade. Simon kollade på lysmaskar och Vilja tittade på hästar och åt sand på stranden.

Vi hade siktet inställt på Haast då vi hört talas om att Haast skulle vara något alldeles extra. Vi hade också upptäckt att detta var den sista staden innan Haast-passet som leder fram till Lake Wannaka, så här skulle det inhandlas massa mat och bensin. Nu var det ju så att Haast kanske inte var riktigt så imponerande och stort som vi inbillat oss. ”Staden” bestod av 15 hus, en bensinpump samt några ungdomar som stod och hängde utanför lokala glasskiosken, så att vi tillbringade 5 min i Haast är faktiskt lite av en överdrift, det blev snarare 3 min. Förvånade och förbryllade körde vi vidare mot Wannaka, varför pratade alla om att Haast va så fantastiskt imponerande?? Vår Campervan hoppade vidare på en tämligen gropig och snirklande landsväg in mellan de gigantiska bergen med tunga blåsvarta moln i horisonten. Då vi kört en liten stund började vi förstå… det var inte Haast town som va grejen, det var passet mellan Haast och Wannaka. Det är svårt att förklara så här har ni några bilder istället.

I slutet på dagen hittade vi det perfekta campingstället med utsikt över de imponerande bergen och strax ovanför de gyllene ängarna. Vi steg ur bilen och började göra oss reda för en fantastisk eftermiddag i solen… trodde vi!! 5 min senare var Katrina och Vilja i full galopp mot bilen med ett helt moln av sandflugor efter sig. Nu var det ju så att sandflugorna inte var ett dugg intresserade av Vilja men de hade blivit helt förälskade i Katrina, vilket inte var besvarat. Så det var bara att sätta sig i campern igen och köra vidare. När vi strax innan skymning nådde Lake Wannaka var första frågan som ställdes i receptionen på campingen, finns det sandfllugor här? Lyckligtvis var svaret nej och vi kunde pusta ut.

Lake Wannaka var otroligt vackert, så efter att Simon köpt sitt fiskespö, körde vi vidare mot Queenstown. Vi stannade på en freedom camping site nära Cromwell alldeles intill en å. Simon var fast besluten att tillaga lammkotletterna vi köpt samma dag, han tänkte minsann inte låta det faktum att vi endast hade en fungerande platta på gasspisen hindra honom. Lamm som legat i en rödvins marinad sedan lunch, stekt potatis samt rödvinssås (Gjord på tidigare nämnda marinad) stod på menyn. Så snart rödvinssåsen påbörjats stod det klart att vi glömt att köpa socker. Men Simon lät sig minsann inte avskräckas… ”D ä lugnt, vi har honung!”

1,5 timmar senare var kvällsmaten framdukad, förväntningarna var inte sepciellt höga för att uttrycka det milt. Men ajajaj…Ohh laaaalaaaalaaaaaa!!!! Hur va det ens möjligt?? Simon hade lyckats med konststycket att trots att han endast hade en fungerande platta få till den mest fulländade måltiden på väldigt, väldigt länge. Lammet va knaprigt på utsidan och rosa i mitten, rödvinssåsen fick gommen att hoppa jämfota av välbehag och potatisen var precis så där lagom stekt. Tänk att få bjuda chef Ramsey på detta…han hade förmodligen blivit deprimerad av att inte ha något att klaga på, perfekt! Senare på kvällen låg Simon utsträckt i campern och kunde inte riktigt sluta säga ”- Men visst va d gott?!! Va d inte?? Jag tyckte iaf. att det var sjukt gott… även om det kanske inte är så PK att ge sig själv beröm.”

Dagen efter, som numera kallas ”Dagen efter den fulländade lammupplevelsen” nådde vi Queenstown. Queenstown är äventyrens mecka och är dessutom beläget vid en stor sjö med massiva berg som backdrop. Vi skulle ta det lugnt men ett restaurangbesök skulle vi minsann unna oss. Så på kvällen gick vi till en känd fiskerestaurang vid namn Fishbone. Besöket började bra och då vi precis satt oss var det dags för Simon att byta Viljas blöja. Efter 10 min var Vilja och Simon fortfarande inte tillbaka… men strax började det höras ngt, ut kommer både Simon och Vilja, men Simon försvinner in på toaletten igen efter att ha lämnat över Vilja-paketet till mig. 10 min senare kommer Simon åter ut med en genomblöt T-shirt… d hade inträffat en liten bjöjbytarolycka. Simon riktar blicken mot baren och efter någon minut var han tillbaka med en splitter ny T-shirt med texten ”Fush & Chups”. Personalen hade, efter att Simon förklarat vad som hänt, fattat medlidande och gett honom en av de T-shirtar de vanligvis sålde.

Mätta och belåtna efter väldigt god måltid blev det nu en god natts sömn innan kommande äventyr

 

Öldrickande borgmästare och en dag på stranden

Då väderleksrapporten såg så där västkustsk ut på vår nuvarande position så tänkte vi oss en resa till västkusten.
Västkusten hade vi sedan innan varnats för då den enligt utsago var tråkig och dyster och att vädret inte var mycket att hurra för.

Men när vi anlände in i den lilla staden Westport som i ärlighetens namn påminde om en stad från vilda westrn med en rak huvudgata som kantades med merparten traktorer.
Ja dom var faktiskt riktigt många att ploga västgötaslätten inom loppet av några timmar hade inte varit ett problem om det inte hade varit för att alla traktorförare satt på det lokala bryggeriet och bäljade öl.

Det visade sig att ”westcoast tactors” vill vi minnas att dom hette reste runt hela sydön och samlade pengar till helikopterräddnings enheten som tydligen var en ideel organisation typ som vårt .

Lyckliga att vi inte hamnat efter dessa traktornissar på väg till Westport donerade vi en slant och gjorde dem sällskap.
På WestCoast Brewery var man frikostiga med drickat och efter att ha testat merparten av deras arsenal inhandlades ett 6-pack med vanliga öl och en 2-liters PET-flaska med en seasonal IPA (Ja i NZ så kan man köpa öl som man annars köper Cola). Precis som vi skulle lämna så kommer en man som urklippt ur en gammal Kalle Anka tidning, kraftig och med ett halsband av stora stjärnor och järnkors och gör oss sällskap. Ja som ni förstår var det stadens borgmästare som även han kände till bryggeriets frikostighet och som ville göra lite reklam för samhället.

Ja katrina som bara sippat på sina öl fick nu köra den korta biten ner till stranden där vi hittade en campingspot rätt på stranden.
Ja eller på nedfatrten till stranden blev vi snart varse när en klotrund herre stannade och jagade ögonkontakt. Han informerade om att detta var enda nerfarten till stranden så vi flyttade oss 3 meter åt sidan varpå han åkte ner på stranden släppte ut sin hund som fick springa efter bilen allt utan att lämna sitt fordon.

Några tankar om människans utveckling och hur man urskiljer ett I från ett U-land slog oss eller iaf Simon som var mäkta förbannad då mannen tillsynes försvann och aldrig återvände. Det visade sig att detta inte alls var enda nedfarten till stranden utan att mannen lurats lite.

Efter middagen så njöt vi av en underbar solnedgång och några öl (svårt att urskilja hur många då man dricker ur en 2-liters flaska).

Följa solen

Som forntida azteker och inkaindianer valde vi att ha solen som en vägvisare. Vi valde därför att undvika den annars soliga östkusten på sydön för att röra oss väster ut.
Då Pam nu borde ha träffat östkusten med full kraft så var väderleksrapporterna dystra för att underdriva lite.

Så vi begav oss emot Motueka och Able Tasman, vägen bar igenom Marlborough Wine-Country som var otroligt vacker.
Rad efter rad av perfekta vinstockar kantade vägen i vad som måste ha liknat tyskarnas intåg i paris år 194?.

Snart rullade vi in i det kanske mindre kända Humleregionerna. Nelson, Motueka, Riwaka alla från Able-Tasman regionen (Nelson en av simons absoluta favoriter)
Humle regionen var precis i skördetider och lukten av humle kunde kännas i luften.

Efter strul att finna en campingspot så hittade vi slutligen efter en som överblickade hela regionen.
men problemet var att komma upp en brant grusbacke ledde upp till den lilla platån.
Efter tre försök att backa upp gav Simon slutligen upp och beslöt sig för att köra framlänges istället.
Full gas och snart befann vi oss på platån aldeless lagom till solnedgången, visserligen luktandes av lameller men det var det ju värt.

vi plockade fram några franska ostar, kex och en flaska rödvin för att åtnjuta medans vi tittade på solnedgången.
precis som vi skulle öppna vår flaska så kröp en fyrhjulsdriven bil upp för sluttningen med sån där kattlik smidighet som man alltid önskar att man besatt.

Tyvärr var det markägaren som informerade oss om att vi befann oss på privat mark.
Så en camping längs med vägkanten och en vinfri afton var nu ett faktum då det redan börjat skymma.

En flykt undan stormen

Då cyklonen Pam hade för avsikt att träffa Katikati och nordöns östkust så beslöt vi oss för att lämna goda vänners lag och bege oss till sydön snarast möjligt.
Rapporterna om cyklonen var att den ödelagt stora delar av ön Venuatu och där skördat flertalet liv.

Så vid lunchtid satt vi i bilen på väg söder ut mot Wellington där vi skulle fånga morgonfärjan till sydön. Det blev snart uppenbart att vår GPS hade helt andra planer.
Inte långt efter Katikati bad den oss svänga av vår fina motorväg och in på en mindre asfalterad väg som snirklade sig som värsta orm och som troligtvis passerade var enda fårfarm mellan katikati och sydön. Ja får fanns det gott om men bensinmackar och annat matnyttigt (om man inte var av den mer barbariska ådran och helt enkelt roffade åt sig) var inget man bjöds på.

Snart befann vi oss i en öken som sträckte sig så långt ögat kunde se, vackert minst sagt men några tankar på att åtnjuta detta världsarv var inte på tal.
vi hade nämligen sedan länge börjat få lite tomt i tanken. Ja med 15mil tilll närmsta tätbygd och en dåligt trafikerad öken framför oss så var vi lite dystra i tankarna.
ECO-driving var nu ett måste, koppla ur i nedförsbackar m.m inte för att det hjälpte mycket då vi befann oss på en plattå i ordets rätta bemärkelse.

snart tändes reservlampan och det handlade nu inte om vi skulle behöva gå utan hur långt.

 

50 km: inget man önskar sin värsta fiende.
35 km: merparten av en marathon en väg, inte vidare kul och öknar sägs bli väldigt kalla nattetid.
21 km: görbart men knappast någgot mman vill pyssla med på en söndags afton
15 km: ja nu är det ju nästan en mysig promenad vi har att vänta.

Körandes på vad som måste ha varit ångor rullade vi slutligen in på tappen i samhället som evighetersedan hade varit 15 mil bort, överlyckliga att vi fått en bensinare.
Vilja var naturligtvis totalt ovetandes om sina föräldrars stresshormoner men hade hon vetat hade hon tyckt det var kanon
DSC08734

 

 

 

 

 

Att vi fått tankat
DSC08728

 

 

 

 

 

 

Vi tänkte att lite göteborgshumor inte skulle skada i vårrusket.

Fulltankade och riktigt sena rullade vi in på en ”freedom-camping” utanför Wellington.
GPS:en hade skickat oss kortaste vägen snarare än enklaste/snabbaste så vår resa hade tagit 9 timmar istället för våra tilltänkta 5.

På morgonen vaknade vi upp och insåg att vi befann oss på en jättefin spot aldeless vid vattnet. Något vi kanske kunnat njuta av om inte vår äslasde GPS hade valt att sända oss på en fårsafari föregående dag.

På färjeläget passade vi på att njuta av fördelen med en campervan, frukost och sedan en tupplur i väntan på bordning.

Färjan över gick i ett nafs,
Vilja tog en tupplur i nurseryt (barnkammaren) som bestod av 3 enorma spjälsängar som var och en skulle ha rymmt ett mindre barnhem. Ja dom var så stora att dom mer påminde om burar man skulle ha förvarat vilda gorillor och tigrar i innan de sålts på någon kinesisk svart marknad.
Sedan skall inte förnekas att vår sedan länge riviga dotter nu med sitt kryppande absolut påminde om en mix av dessa två rovdjur.

Katikati

I Nya Zealand heter orterna allt som oftast någon form av upprepning katikati, matimati, pruttilutti osv.

Vi har ännu inte listat ut orsaken till de upprepande ortsnamnen men spekulerar som bäst i detta nu.

Ja en hel del spekulationer har vi hunnit med.
Den största har väl kanske varit vad de nya zeeländska kurvskyltarna stått för.

image

Jag vet att någon av er nu med säkerhet redan listat ut dessa kryptiska skyltar (bra gjort). Oss tog det iaf ganska många kurvor innan vi listade ut dess innebörd.

Först trodde vi att det var en gradangivelse på kurvan men det avfärdades efter ett par kurvor som enligt angivelsen 45 inte alls var 45 gradiga.

Nästa tes blev att det kanske var hur rak sträckan var i procent. Denna var dock desto svårare att bevisa.
Ja, att det kunde vara så simpelt som vilken fart man rekommenderas ha genom kurvan, slog oss som sagt efter ganska många kurvmil. Förresten var en del kurvor alldeles omöjliga att genomföra i 75 km/h. Ja…lika svårt som att ta ett bra kort på skylten i farten.
Ps: Vi behöver väl inte skriva vem som knäckte nöten…eller?!!

image

image

Men nu va d ju Katikati vi skulle skriva om. Vi körde in i Katikati på eftermiddagen…längs vägen stod poppelträden i givakt… välfriserade som värsta Kungshamnsbon. Det var inte svårt att förstå varför Jason & Cushla valt att bo här. Att familjen Money´s hus låg precis vid vattnet intill en park gjorde det ju inte diekt svårare att förstå.
Att träffa familjen Money (ja dom heter faktiskt Money i efternamn) var både konstigt och fantastiskt. Konstigt då det kändes så välbekant och fantastiskt då Simon kändes sig som en i gänget redan från start. Det kändes som om vi hade tagit upp tråden igen trots att det gått 10 år.
Jason & Cushla har sedan vi senast träffades fått två pojkar, Luca (8 år) & Perry (4 år). Pojkarna var underbara med Vilja och vi hade under två dagars tid hela tiden någon av pojkarna som lekte med vår lilla fjärt. Vi misstyckte såklart inte…men gladast var Vilja som dansade, tränade på sin gång men framför allt studerade pojkarna.
Viljan att hela tiden vara med de stora pojkarna var helt enkelt för stor och snart fick vi börja ha koll på henne då hon lärt sig att krypa som bästa militär.

Familjen Money tog väl hand om oss och motvillligt lämnade vi på söndagen tKatikati för att undvika stormen Pam. Vi insåg snart nackdelen med en krypande bäbis, tänk er att laga mat i en tidigare stor campervan med en fjärt som måste hållas ner med ena handen medans man steker med andra, eller när man i sängen ser en blöjbeklädd stjärt snabbt försvinna mot stupet som är sängkanten.

Tiden ”satt-sitter” var nu förbi. Å snabbt insåg vi att de lata dagarna var förbi. Vi var nog alla tre lika förvånade över hur snabbt utvecklingen går ibland.

 

Ner till katikati

På Torsdagen körde vi ner från nordre nordön och lämnade Tane Mahuta bakom oss. Vi körde till nordöns Klondike, den lilla hålan Thames.

Timingen i vår körning var kanske inte den bästa då vi passerade Auckland i värsta rusningen. Men vad gör det när man har semester… tänkte vi. Inte heller gjorde det faktum att det var dags att mata Vilja oss modfälda. Det var bara att med på bästa möjliga akrobatiska vis försöka få tutten till Viljas mun, å det gick fint även om det såg lite roligt ut. Simon var dock mäkta imponerad av mor & dotters samarbetsVilja. Att det nu började ösregna samtidigt som solen så sakteliga började gömma sig bakom horisonten var inte heller något som berörde oss semesterfirare.

Men så var det det här med att vara ”off the grid”… dvs internetlösa. Vi hade sedan ngn dag funderat på att skaffa ett abonnemang för att just kunna hålla kontakten med vänner samt kunna kolla väder, så varför inte ordna detta nu.
Ja, Bengt V… vi vet att du skakar menande på huvudet nu, men tänk dig själv att inte kunna lyssna på varken nyheter/väder eller ha tillgång till bil, då får du en känsla för hur ”off the grid” känns för oss 70/80-talister.

Vi svängde in på närmaste ”pit stop”, som faktiskt hade det mesta i både mat & bilväg.
Katrina och Vilja trotsade regnet för blöjbyte medan Simon ringde mobiloperatören. Allt gick smidigt & 15 minuter senare var vi både en använd blöja fattigare samt ett internetabonnemang rikare, Yes!!

Nu visade det sig att riktigt sp enkelt skulle det inte bli, ty då Simon vred om nyckeln för att starta vår campervan hände absolut ingenting. Anledningen var att vi glömt ljuset på (i NZ måste man manuellt slå på sin belysning), så nu stod vi i ösregnet med ett dött batteri. Nu var det ju så att inget innan denna incident berört oss så varför låta detta få oss ur balans?!
Om man hade fått välja plats, hade detta varot just platsen man velat vara på för ett dött batteri. Simon som den karlakarl han faltiskt är gick därför lugnt över till den närliggande bensinstationen. Blev uppmanad att köpa startkablar men i köpet ingick starthjälp med en av de anställdas bilar.
När väl batteriet var lokaliserat, vilket visade sig vara svårare än väntat… eller nja snarare konststycket att få upp sätena i bilen, (motor och batteri sitter nämligen under passagerarsätet) som var det svåra, särskilt då Viljas barnstol var mer eller mindre fast installerad i billen. Men men… efter 30 minuter var bilen startad av mamma & Vilja, detta då det krävdes att någon höll startkablarna på plats. Så vidare emot Coromandel bar det.

En natt i nordöns klondike, staden Thames för att sedan åtnjuta en underbar förmiddag vid en av Coromandels alla underbara stränder.

En snabb visit till ”hot water beach” visade att vi hade missat tidvattnet.
Stranden har fått sitt namn då man två timmar i anslutning till tidvatten kan gräva en pool på stranden och då åtnjuta varmt grundvatten.
En naturlig jacuzzi så att säga.

Så grannstranden fick det bli istället.
Den var mindre känd och tom vackrare så vi passade på att lapa lite sol och ta en god lunch.

Tane Mahuta

Vi kom så äntligen iväg från Happy Campers, vid 16:15.
Vi skulle bara ta oss igenom Auckland igen för att sedan styra vår camper norrut. Slutdestinationen var Bay of Islands (BOI) som är lite av Nya Zeelands motsvarighet till Stockholms skärgård. Med sina ca 150 öar i det näst intill tropiska klimatet är BOI en attraktiv semesterort. Simon körde campern som om Sverige fortfarande hade haft vänstertrafik… Ja om man bortser ifrån enstaka försök att växla med förardörren, att indikera med vindrutetorkarna och att avlägsna regn från vindrutan med blinkersen.
Allt detta medans Katrina ojjade sig över att hon tyckte det kändes omöjligt att tänka sig själv bakom ratten då allt bakvänt och ovant.
Efter ca 5 timmar var vi äntligen framme, detta efter att precis ha hunnit med den sista färjan över till Russel.
Första natten i vårt nya lilla rullande hem blev riktigt skön. Efter att under hela Auckland vistelsen ha sovit allt annat än bra vaknade Vilja endast ett fåtal gånger och då morgonen grydde var det riktigt skönt att vakna upp till ljudet ”BoabBoabBoabBoab”…strålande solsken gjorde inte saken sämre.
Då det inte fanns några lediga platser på ngn av båtturerna, fick vi tipset att åka ut till en strand som visst skulle vara ganska fin. Sagt & gjort, vi åkte iväg och ojojoj. Stranden låg gömd bakom en kulle och vattnet var precis sådär turkost man ser på bilder, vilken start på vår campingresa!!

Nästa plats att besöka var Tane Mahuta, vilket är Nya Zeelands äldsta och största kaori träd. Tane Mahuta är Maorifolkets trädgud & visst va den mäktig med sina 13 meter i omkrets och 1200-2000 årsringar!! Vilja var som trollbunden av små löv vid Tane Mahutas fötter, allt medan Simon försökte få till det perfekta kortet. Simon försökte förgäves få Vilja & mamma att le samtidigt…men Vilja ville bara peka på smålöven.

Efter att vi lämnat Tane Mahuta så vägrade skuggan av hans väsen att lämna oss. Han blev ämnet till en mängd skämt varav ”Hakuna matata” var de lindrigaste.

Då vi befann oss på norra öns västra sida tillbringade vi några timmar mitt på dagen vid en stor öde strand och UV-tältet va nu åter uppfällt & gav skön svalka från solen. Att vi sedan lyckades fälla ihop det igen gjorde oss mäkta imponerade av oss själva.

Ps. info för Bengt V:
Dagens lunch blev spagetti & köttfärssås.

Ett rullande hem

Tisdag 3/10 – 2015
Äntligen var det dags att hämta vårt hem för de kommande 24-dagarna.

På morgonen åker Shane och Simon till depån i Auckland. Smidigt går allt och vi är strax en campervan rikare.
Vi rör oss snart emot Marlenes hus för att packa in mat och dryck.

Vid huset pusslar vi som tokar för att få allt på plats och innan avfärd så ska vi sätta barnstolen på plats…
Hur stänger man av airbagen?
Manualläsning ger ingen klarhet i frågan. Så med Internet till hjälp listar vi ut att airbagen inte går att stänga av på bilen. Problemet är att mittensätet endast har ett 2-punktsbälte.

Vi ringer depån som informerar oss om att dom har lösningen. Vi tar oss dit i snigelfart och lillan i Katrinas knä.
Det visar sig snart att depåns lösning är att sätta fast barnstolen med endast 2-punktsbältet. Vi insisterar på att det skall vara riktigt gjort varpå man hämtar en jättebarnstol. Denna ställer till problem då den hamnar ivägen för växelspaken.

Ägaren tar med simon upp på vinden och visar sitt barnstolsförråd.
11 halv-slaktade barnstolar alla saknar någon del, remmar eller dylikt. Vi inser snart att detta kommer bli en macgyver.

Ägarn blrjar bli otålig och sänder iväg oss med en medarbetare till en lokal baby-butik. Men här har man inte heller en lösning på problemet.

Tillbaka på depån har den lokala teknikern återvänt från ett ärende och börjar titta på en lösning.
Han återvänder snart med remmar från två barnstolar som han slaktat.
Dessa har han snart bundit ihop och försöker fästa i ankaret som finns bakom mittsätet. Ankaret är tyvärr endast stort nog för en krok.

Man ser en lampa tändas och han skyndar iväg och hämtar en vaktmästarring en sån där man fäster alla sina nycklar på.
Simon skakar på huvudet och säger ännu en gång nej, här skall det göras riktig.

Ytterligare fusklösningar erbjuds den ena värre än den andra alla med samma bistra gensvar. Snart kapitulerar teknikern och inser att han måste lösa detta på riktigt. Något som av de nu 13 slaktade barnstolarna att döma var en specialitet.

Snart finner han ett ankare som han fäster i karossen bakom sättet. Simon godkänner och han tar en lättnadens suck.

Man tänker när man reser till ett västerländskt land att säkerhet är en av topprioriteterna men så är inte fallet. Sedan kanske det var naivt att tro att landet som uppfunnit merparten av alla extremsporter, skydiving och bungyjump är bara några välkända exempel.

Campervan och redo för avfärd

Helgen bjöd på vin och ölprovning på den underbara ön Waiheke utanför Aucklands kust. Ön är full smockad med vingårdar och fina beachfront properties.

I solsken åtnjöt vi goda viner och om möjligt ännu bättre sällskap i Shane och Clare. Vilja njöt i den medhavda UV-Paviljongen som vid uppfällning skapade en hel del stora ögon… hur kunde något så stort fällas ihop till något så litet? Än mer imponerade blev våra åskådare när vi sedan fick ner tältet i påsen igen. Men mest imponerade blev vi nog själva och har sedan dess varit lite rädda för att packa upp tältet av rädsla att inte få ner det i påsen igen.

På helgen bjöd vi även på ”Swedish Meatballs and lingonberry creamsauce”. Ja vi försökte iaf, köttbullarna var inga problem men 
var hittar man sina lingonberries?
Det slutade med att vi gjorde vår gräddsås med engelsmännens älskade tranbär och tro det eller ej det blev en succé. 

Måndag 3/9 – 2015

Efter en omfaffande Facebookkampanj emot företaget NZ Motorhomes kom på måndagen ett argt samtal från företagets ägare. Han informerade oss om att hyran inte alls låg hos honom men att dom var villiga att ge oss en rabatt på 500 NZD på hyra av ett nytt fordon (motsvarande 3000SEK). Men då ville han att vi tog ner vår post på deras facebook vägg.

Slutligen fick vi bokat en bil som var större och dyrare än vår initiala hyra men troligen till det bättre då den första absolut var i minsta laget.

Bilen skulle vara redo för upphämtning på Tisdagen. Så vad bättre att göra än att inhandla råvaror.
Pak’n’Save blev det naturliga valet. Butiken där man sparar 20-25% genom att packa sina egna varor. I NZ får man nämligen sina varor packade åt sig av kassörskan. Kylvaror i en påse osv.
Som arbetsvilliga och snåla svenskar så tyckte vi oss kunna anstränga oss lite extra.

image